Göteborgsposten – 17 oktober 1871, sida 1

gen, mottagande samtliga statsrådens afskedsansökningar, förklarade sig skola vidtaga åtgärder för bildandet af en ny konselj. Visserligen har det sagts att gretve Lagerbjelke i samråd med erkebiskop Sundberg och grefve Henning Hamilton inledt underhandling med ganska många, som blifvit påtänkta och ansetts lämpliga att inkallas i statsrådet; vidare bar sagts att åtskilliga vilkorligt lotvat mottaga kallelsen, men snart har ryktet förkunnat att hinder mött och af den beskaffenhet att hela kombinationen gått sönder. Erkännas måste, att det är med stora svårigheter förknippadt att finna tio män med anseende, som kunna och vilja under förhandenvarande omständigheter mottaga det ansvarsfulla kallet. Det är ofta ganska svårt att finna 5 å 6 personer så konstruerade, så i afseende på lynne och åsigter öfverensstämmande, att de kunna samarbeta; ändå svårare är det att finna tio. Afven andra svårigheter tillstöta. Den nya konseljen är obekant med hvad man skulle kunna benämna regeringsbestyrens mekanism, obekant med hvad som på detta område och i dess många förgreningar redan vidtagits, och att dermed bli hemmastadd fordrar tid. Snart måste förarbetena till den statsverksproposition börja, hvilken om tre månader skall framläggas för den då sammanträdande riksdagen. Det är sannolikt att de inom representionen, som nu väntat och hoppats att blitva erbjudna inträde i konseljen, men scke blifvit tillträgade, skola låta sitt missnöje gå ut öfver dem som fått intaga statsrådsfåtöljerna, och erfarenheten har ju redan visat, att de taburettlystna, ju större deras åtrå är, desto skoningslösare gå till väga mot dem som innehafva taburetterna. För hvar och en som eger en trygg samhällsställniog kan det, synnerligast nu, icke vara angenämnt att utbyta den mot en plats i konungens råd. Emellertid är det påtagligt att oppositionen spelar en ömklig roll. Från samma håll der ännu för ett par veckor tillbaka så peremtoriskt förklarades, att oppositionen icke kunde nöja sig med mindre än en total ministerförändring, har nu tonen nedstämts flera oktaver, sedan förändringen antagit karakteren af total. Nu tilldelas de afgående statsråden ganska tillfredsställande orlofasedlar — ja man försäkrar att konungen ganska gerna kan förklara att han ej finner anledning bifalla deras begäran om entledigande. Men man förbiser i sin vånda en ganska väsentlig omständighet. Ett sådant förklarande kan ej med någon verkan afgitvas, derest icke konungen med visshet känner att statsråden äro benägna att stanna qvar. Dertill kunna de ej tvingas; och hvad skulle följden blifva, om de förmåddes återkalla sina afskedsansökningar? Jo, naturligtvis den, att oppositionen genast skulle göra lång näsa åt dem, och håna dem derföro att de visat sig så angelägna att få stanna qvar. Såsom oppositionen — och hvilken opposition! — under loppet af flera år behandlat konungens ansvarige rådgifvare, och när dessa, enligt statsrådet Bergströms förklarande, betraktade den gemena slutstrofen i försvareutskottets betänkande såsom tillkommen i afsigt att såra krigsministern och de öfriga konseljledamöterna — så var det en pligt tör dem att afgå, eåvida de ville häfda sitt anseende. Det kunde icke vara olämpligt att nu, sedan det visat sig så svårt och i denna stund nästan omöjligt att bilda en konselj af allmänt ansedda män, låta den der oppositionen försöka hvad den förmår. Nekas kan ej att detta experiment är äfventyrligt både för regeringens och landets anseende, till och med vådligt, enär regeringens värdighet kan få en svår stöt; men den kan dock lätt retableras af en efterföljande minister, sammansatt af aktningsvärda elementer. Men om således oppositionens chef, eller för att tala mera bestämdt, majoritetens i Andra kammaren chef, d. v. s. gretve Arvid Posse, fick uppdrag att bilda den nya konseljen, hvilka har han att uppställa? Utom denna majoritet, uppsvälld af sjelfbeundran som den är, vågar grefve Posse icke gå; inom den måste han göra sitt val. Men på hvilka skulle då hans val falla? På landshöfdingen grefve Eris Sparre till justitieminister, naturligtvis. Ni invänder: tillhörde då grefve Sparre de 109 som utgjorde majoriteten? Ja, utan allt tvitvel. Då efter skedd votering rörande försvarsutskottets betänkande ett stort antal ledamöter i Andra kammaren reste sig upp för att mot beslutet