Göteborgsposten – 16 oktober 1871, sida 2

Från Utlandet. Under titeln Min mission i Preusson bar den bekante franske diplomaten Benedetti utgifvit en bok, hvari han, stödd på vigtiga diplomatiska aktstycken, söker fritvå sig från de beskyllningar, som under någon tid hopats öfver honom och framställt honom som en, snart sagdt, halffånig herre, i stället för en förständig och klart blickande diplomat. be franska tidningarne erkänna, att hr Benedetti med denna sin bok uppnått sin afsigt och återuppråttat sitt diplomatiska anseende. Flera af de aktstycken, som i boken innehållas, är af ett utomordentligt intresse och urgöra väsertliga bidrag till vår samtids historia. Vi meddela. här några, dels i utdrag och dels i deras helhet: Herr Benedetti till herr de Gramont, Frankrikes ambassadör i Wien. Berlin d. 5 mars 1866. — — Den allmänna meningen, sjelfva massorna äro frisinnade, parlamentariska; men de äro icke mindre monarkiska och isynnerhet preussiska, d.v.s. genomträngda af denna ärelystnad, som gifvit konungariket stormakts rang, innan det ännu eger hjelpkällorna och storleken derför. Det finnes något af Fredrik den store hos hvarje preussare, och ifrån den stund någon skulle ha den lyckan att kunna utsträcka statens gränser på någon punkt, skulle han, hvad han än gjort, ha rätt att bestiga Capitolium. Se der, Bismarcks ställning, och på den punkt, der sakerna befinna sig, måste han lemna minnet och intrycket af en stor minister eller sluta som en stackare sin bana, som en envis monoman, allt efter det sätt hvarpå de frågor skola bli lösta — som han uppstält, Det var vid den tidpunkten, som Bismark för första gången framkom med sitt förslag om en förbundsreform. Den 3 april 1866 skref hr Benedetti till Frankrikes dåvarande utrikesm nister bl. a.: — Bismarcks ärelystnad har till ändamål att tillförsäkra Preussen en öfvervägande vigt i Tyskland, och eftersom det står klart för honom, att ett krig med Österrike kan ensamt leda till detta resultat, så vill han kriget och fullföljer det till ytterlighet i strid mot konungens personliga hog, som fruktar det, emot Österrikes hog, som önskar undvika det, emot den allmänna meningen i Tyskland och Europa. Hans förbundsförslag. är blott ett medel, som han uuänkt för att reta Wienerkabinettet och sprida förvirring inom Tyskland, för att vinna tid och för att från alla båll drifva till rustningar: jag har sagt henom det, Och khan har ej 4-ogarat mig, spel består i att ernå, det Österrike Utvecklar bk militära förberedelser, och att reda sakerna så, att Preussen synes i sin ordning göra detsamma, endast för att betrygga sitt försvar. Nar de bada makterna skola vara. under vapen, skall kriget enl. hans tanke utbrista af sig sjelt... Det verkliga syftemåJet med hr v. Bismarcks ansträngningar i närvaranrande stund är. att tvinga wienerregeringen till att sätta på fötter hela sin militära styrka, i det han följer henne steg för steg, så att Österrikes och Preussens arm6er ställas midt emot hvaraudra. Också hade han, då han ansåg ögonblicket gynsamt för ett närmare förstånd mellan Frankrike och Preussen, såsom jag tror, endast tör ögonen att bevara konungen mot en svaghet, åt hvilken han tror K. M:t kunna hemfalla genom de farhågor, om vår ställning ingifver honom. — — Jag har lyckate, sade han till mig igår, tatt förmå en konung af Preussen att bryta sina nära förbindelser. med Österrikes kejsarhus, att ingå ett alliansfördrag med det revolutionära Italien, att eventuelt gilia arrangementer med det kejserliga Frankrike, att i Fraukfurt föreslå förbundsförtattningens omändring under medverkan af en folkvald törsamling. Jag är stolt öfver ett dylikt resultat; jag, vet ej, om det skall vara mig tillätet att skörda trukterna häraf; men om konungen ötverger mig, så skall jag ha förberedt terrangen, genom att gräfva en afgrund mellan Österrike och Preussen, och det liberala partiet skall, då det kommer till makten, sluta det värf, som jag påtagit mig. D. 8 Juni 1866 skref Benedetti till Drouyn de Lhuys bl. a: ... Vi hatva i sjelfva verket bidragit i förening med händelserna till att utjemna de farhågor, som I Frankrike ingifver öfveralit i Tyskland, men de beI stå ändock, och de skulle återuppvakna enstämmiga I och våldsamma vid första tecken som låt ana vår afsigt att utvidga oss mot Rhen. Jag känner endast gretve Bismarck, som gjort sig förtrogen med tanken på, att Preu sen skulle kunna ha intresse af att göra oss en landafträdelse, och äfven han skulle endast samtycka till att utjemna de båda ländernas gemensSamma gränsor. Man kan ej förutse den nödvändighet, hvartill preussiska regeringen skulle kunna tvingas af kriget, men konungen, lika litet som den ringaste at hans undersåter, skulle i denna stund icke kunna fördraga, att man lät honom skönja möjligheten af en upoffring af denna art. Kronprinsen, som är så djupt genomträngd af farorna i den politik, till hvilken han är vittne, förklarade för icke länge sedan för er af mina kolleger, med ytterlig liflighet, att han skulle tru är alltid å af ett par officerare — major 1222 Allan AErFI(UUOA man mod ärnnäiasga ach 1