Göteborgsposten – 13 oktober 1871, sida 2

glasrutor i skimrande färger, ej heller den stora fruktbara trädgården med sina terrasser och sluttningar. Det var ännu samma vackra midsommarväder — en blå, molnfri himmel, hvilken liksom jorden hade ett utseende som om det aldrig skulle kunna bli något regn mera. Klockan elfva kom åkdonet från slottet; Clarissas saker voro redan nerpackade, och det återstod henne endast att taga afsked of sin far. — Det är mycket sannolikt att iag blir ditbjuden till middag någon gång under det du är der, sade han vid skilsmessan, och det kan äfven hända att jag kommer. Jag vill gerna se huru du tager dig ut. — Ack, kom för all del, käre pappa; jag är säker om att en såden liten utflykt skall göra dig godt. Hon kysste honom derefter ömt och åkdonet sattes i rörelse. Det var kneppt en timmas väg från Arden till Hale; slottsklockan slog tolf då åkdonet körde in under ett massivt stenhvalf, öfver hvilket fällbommen ännu hängde hotande. Clarissa tyckte att det var som att fara in i ett fängelse; men hon hann knappt att göra några reflexioner förrän åkdonet svängde om en rundel in på en sandgång och hon fick se den solbelysta vestra fronten af slottet med en bred blomsterparterr nedanför och en stor fontän, hvars gnistrande vatten kastades upp mot den blå himlen. Ingen menniska var synlig, men då åkdonet närmade sig stora ingången till slottet började en hund skälla, och kort derefter utkommo ett par livräklädda betjenter, hvilka togo miss Lovels reseffekter och ledsagade henne in.