Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 2

ej längre var alldeles ung. Med Olerissa kom hon utmärkt väl öfverens, såsom hon efteråt omtalade för sin man, då hon beskref besöket. Flickan blef genast intagen af detta öppna, hjertliga sätt och var fullkomligt villig att antaga lady Laura till sin vän och beskyddarinna. Mr Lorel kom efter en stund tillbaka och fann de båda damerna promenerande fram och tillbaka på gräsvallen bredvid qvarnbäcken. Han blef förtjust öfver att träffa sin värderade väninna lady Laura. Clarissa hade aldrig sett honom så glad och angenäm. Hans sätt var alldeles förändradt — det var sättet hos en man som ännu hyser intressen i lifvet. Lady Laura började nästan genast med sina förebråelser. Huru kunde han vara så grym mot detta kära barn? Huru kunde han vara så enfaldig och hålla henne på detta sätt lefvande begrafven? — Hon besöker ej en enda menniska, hör jag, sade lady Laura, alldeles ingen. — Har hon beklagat sig för er? frågade mr Lovel med en skarp blick på sin dotter. — Beklagat mig! Ack nej, pappa! Jag har sagt lady Laura att jag ej tycker om glada sållskaper och att du ej tillåter mig göra några visiter. — Aut Cesar aut nihil — det bästa eller ingenting. Jag vill ej ha Clarissa med i alla Holboroughs thåkotterier, och om jag läte henne besöka den ena familjen skulle jag vara tvungen att låta henne besöka dem alla. — Men ni skall låta henne komma till mig? — Ni är den bästa, lady Laura. Ja, naturligtvis får hon komma till er, närhelst ni behagar mottaga henne.