Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 2

manträde idag. Som bekant har sattigförsörjningsstyrelsen ansett at sta lokaler, som för närvarande disponeras af pantlåneinrättningen, äro nödvändiga för fattigförsörjningens eget behof, sedan fråga blifvit väckt om inrättandet af en tvångsarbetsinrättning inom försörjningshuset för sådane arbetsföra manspersoner, hvilka genom superi eller lättsinne underlåta att bidraga till sina hustrurs och barns försörjning. Styrelsen har till och med ansett behofvet af en dylik arbetsinrättning så trängande, att hon redan uppsagt pantlånebolaget till d. 1 April nästkommande år. Nu är emellertid förhållandet sådant att pantlånekontoret, om det blir tvunget att lemna sin nuvarande lokal, måhända anser sig nödsakadt att, som man säger, kasta yxan i sjön, upplösa sig och upphöra med en verksamhet, hvars ovärderliga nytta och gagn för de mindre bemedlade klasserna ingen. lärer kunna eller vilja bestrida. Stadsfullm:e har nedsatt en beredning, som tagit frågan i öfvervägande och inkommit med ett utlåtande, hvari pantlåneinrättningens stora vigt behörigen framhålles. Deremot säger sig beredningen vej kunna inlåta sig i närmare bedömande öfver uppsägningens behof eller riktighet. Häraf synes det, att beredningen ansett det ligga utom sin befogenhet att undersöka nödvändigheten af en tvångsarbetsinrättning eller icke, men härigenom har också frågan blifvit stående på precist samma punkt som förut. Fattigvårdsstyrelsen anser sig vara i sin goda rätt, då den till fromma för den institution, hvars vidmaktbållande och bringande till möjligaste fullkomlighet naturligtvis är styrelsens ögonmärke, ser sig nödsakad att bedja pantlånebolaget rymma fältet. Detta åter, som med rätta anser sig under en lång följd at år ha fyllt en ganska betänklig lucka i våra samfundsförhållanden och detta med ganska beaktansvärda uppoffringar, visserligen ej pekuniära, ty någon förlust har institutionen ej medfört, men af tid och arbete för styrelsens medlemmar, bör lika naturligt kunna ha anspråk på att ej helt plötsligt bli beröfvadt tak öfver hufvudet och bragt till nödvändigheten att upphöra med sin i alla hänseenden gagnande verksamhet. Det tillkommer nu stadsfullmäktige att göra slag i saken. Vi hålla dock för troligt att detta icke kommer att ske vid sammankomsten idag, men den diskussion, hvartill frågan nu utan tvifvel skall ge anledning, bör bli upplysande i hänseende till rådsförsamlingens åsigter rörande nödvändigheten af att motarbeta det här ymnigt florerande, enskilda pantlåneriet. Hvilken oerhörd utsträckning detta på senare åren tagit, visar sig bäst då man erfar, att, som vi från säker källa hört uppgifvas, ett jemförelsevis obetydligt antal af de mest framstående pantlånarne tillsammans årligen omsätta ett lika stort kapital, som allmänna pantlåneinrättningen. Då dessa herrars räntesatser, som bekant, räknas i hundradetals procent, inser man lätt, hvilken enorm beskattning kärigenom pålägges den fattige, den, som har minst råd att betala. Och härigenom komma också fattigvården och pantlåningen att beröra hvarandra. Det torde nemligen ej ätgå lång tid, förrän den sålunda otsugne arbetaren, urståndsatt att inlösa de effekter, han hos dessa vampyrer i menniskohamn belånat, bringas till tiggarstafven och en vacker dag klappar på hos fattigförsörjningen begärande underetöd af det allmänna. Beaktas detta förhållande af hrr fullmäktige — och derpå tviflar visst ingen — då skall också den sorgliga taflan af det enskilda pantlåneriets bedröfliga verkningar framstå i all sin nakenhet och då blir frågan icke: skall allmänna pantlåneinrättningen fortfara? utan istället: Åhuru skola vi båst kunna befordra och understödja ett så prisvärdt företag af ett enskildt bolag till det allmännas nytta? Då förfaller också den nuvarande tvistetrågan, lokalen i Arbetshuset, till en ren obetydlighet och hufvudsaken blir för fullm:e att komma pantlånebolaget till hjelp, så att detta blir i tillfälle att skaffa sig en eller flera, mera centralt belägna lokaler, en ökad arbetspersonal, som medgifver utlåning och inlösning hela dagen om samt derigenom utvidga sin verksamket till sådane dimensioner, att blodsugeriet om ej fullkomligt utrotas, ty det torde, tyvärr, vara ett önskningsmål, dock alltmer och mer inskränkes. Men man kan ej gerna erbjuda den hjelp, som ej begärt någon. Pantlånebolaget intager tillsvidare en afvaktande hållning men lärer nog komma att uttala sitt hjertas mening, om, som beredningen hemställt, dess utlåtande i ämnet infordras. Derefter är det, som fullmäktige skola lägga sitt ord i vågskålen, vare sig det gäller att biträda bolaget med lån mot låg ränta. unnlåtelse af hillig loka! ;