Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 2

dre än miss Lovel af Arden. Ja, af Arden, min bäste sir; rynka ej pannan, jag ber. Glansen af en gammal familj som denna omgifvor dem som bära det gamla namnet, om också godset är borta. Således miss Lovel af Arden. Men apropå, huru kommer ni öfverens med er granne, mr Granger? — Jag umgås ej med honom alls. Han brukade besöka mig då och då, men jag förmodar att han inbillade sig eller på något sätt märkte — ehuru jag var utsökt artig emot honom — att jag ej satte stort värde på hans besök; i alla händelser upphörde han med dem. Men han visar mig fortfarande en något besvärlig artighet, i det han skickar mig vildt, orangerifrukter och blommor; hvaremot jag ej kan sända honom annat än mina tacksägelser. — Jag är ledsen öfver att ni ej låtil honom bli riktigt bekant med er, sade lady Laura, Vi voro mycket tillsammans med honom sistlidet år. Han är en högst angenäm man och dertill så enormt rik. Lady Laura riktade hastigt blicken mot Clarissa, liksom om hon fått en plötslig id. Hon fick ofta plötsliga idker, den goda damen och var alltid böjd för att anse dem som ingifvelser. Hon betraktade Clarissa och upprepade med begrundande min: så enormt rik! — Det finnus en fullvuxen dotter i huset äfven, sade mr Lovel; en något stel ung dame. Jag förmodar att också hon är solid. (Forts.)