Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 1

— Jag fruktar att han ej är något särdeles muntert sällskap för er. Hvilket dystert lif ni mätte föra, barn! — Visst icke. Det är ett lugnt lif, men jag tycker om lugn. — Men ni umgås väl i Holborough och dess grannskap? Jag vet att Holboroughboarne äro mycket sällskapliga och vida beryktade för sitt croquetspel. — Nej, lady Laura; pappa vill ej tillåta mig besöka någon i Holborough med undantag af min onkel och tant, Olivers. — Jaså Jag känner Olivers mycket väl. Mycket angenäma menniskor. — Och jag kan ej ons spela croquot. — Mitt stackars okunniga barn, i hvilket tillstånd af barbari er far håller er! Huru skall ni någonsin kunna bli gift och intaga er naturliga plats i verlden? Och med ort utseende! Hvad tänker menniskan på? Jag skall tala med honom rätt allvarsamt om saken. Vi äro mycket gamla vänner, vet ni, mitt barn, och jag kan säga hvad jag vill till honom. Ni måste oförtöfvadt komma till mig. Jag får om en eller ett par veckor åtskilligt främmande och ni skall få se en skymt af den glada verlden. Stackars lilla fängelseblomma! ej underligt att ni ser så tankfull och blek ut. Men var nu god och visa mig er trädgård, miss Lovel. Vi kunna ströfva omkring tills er far kommer hem; jag ämnar tala med honom oförtöfvadt. Energi var en af de karaktersegenskaper, på hvilka lady Armstrong gjorde särskildt anspråk. Hon gjorde alltid ett och annat, som hon hvarken för pligtens skull