Göteborgsposten – 12 oktober 1871, sida 1

dan om denna bro en grind som ledde in till Ardens skog. Clarissa stod mycket ofta vid denna grind och såg med sorgsna, drömmande ögon inåt den skuggiga labyrinten af bokoch furuträd, men hon trädde aldrig in genom grinden. Martha frågade henne ofta hvarföre hon aldrig gick in i skogen, som var så mycket behagligare än den dammiga landsvägen eller Ardens allmänning, der Clarissa under de vackra vårdagarne uppehöll sig flera timmar med sin ritbok under armen. Den goda qvinnan kunde ej fatta den känsla som kom Clarissa att nästan sky sitt gamla, kära hem, på samma sätt som hon skulle ha skytt för att skåda ansigtet på en kär afliden. Det var vackert midsommarväder då lady Laura Armstrong sent omsider gjorde ett besök i Qvarngården. Den enkla gammalmodiga trädgården prunkade med rosor af olika slag och boningshuset var till hälften doldt af lummiga, blommande träd. Lady Laura blef hänryckt öfver ställets behag. Hon fann Clarissa sittande i en naturlig löfsal, bildad af några gamla hagtornsbuskar jemte ett vildt plommonträd, och antog genast en vänlig och förtrolig ton mot flickan. Mr Lovel var ute — ett sällsynt förhållande. Han hade företagit en promenad genom byn med Ponto. — Och hvarföre är ni ej med honom? frågade lady Laura. Ni bör vara ett bättre sällskap än Ponto. — Pappa tänker ej på samma sätt. Han tycker om att promenera allena. Han tycker om att fullkomligt ostördt drömma om sina böcker, och det plågar honom nästan att behöfva tala.