Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 2

Från Utlandet. Vi ha redan förut flera gånger för våra läsare framhållit den republikanska rörelse, som verkligen visar sig i England och der sträfvar att framkalla betydelsefulla hvälfningar, hvilka icke torde bli utan det största inflytande på detta lands framtida förhållanden. En bland ledarne för denna demokratiska rörelse är mr George Potter, hvilken hittills isynnerhet sysselsatt sig med det stora problemet om ett bättre ordnande af eganderättsförhållandena i afseende på Englands jord. Manad, såsom så många andra, af drottningens sjuklighet, har Potter uppträdt offentligen i Times med en skrifvelse, hvari han öppet diskuterar frågan om monarki, republikanism och demokrati. På grund af den framstående plats Potter intager inom den demokratiska rörelsen, vilja vi ur nämnda uppsats meddela några betecknande utdrag: I afseende på de fordringar om republik, som börja höras i England, bör man erinra sig, att millioner af våra landsmän hafva otillfredsställda behof och äro nedtyckta under orättvisa bördor, hvadan de högre och medelklasserna icke kunna förvånas öfver, att en sådan begäran framställes af en del af de arbetande klasserna. Det strider emot de fattiges natur att älska en kostsam förvaltning af de allmänna ärendena. Jemtörelsen i detta afseende mellan England och Amerika är så gynnsam för detta senare, att det är underligt, att de engelska arbetarne så länge nöjt sig med att beundra broder Jonathans fördelar under en republik, utan att önska dela dem. Den konstitutionela monarki, under hvilken vi lefva, har tillhört jemförelsevis lyckliga tider. Genom karakter, hållning och erfarenhet har drottningen erhållit en plats i folkets hjerta, utan att någonsin tramkalla känslor af misstro, ännu mindre af fientlighet. Det återstår att se, huruvida hennes arftagare skall vara klok nog att följa hennes föredöme. Potter är visserligen ingalunda emot bi behållandet af den engelska monarkien, såsom varande i sjelfva verket en folkregering under en ärftlig president, men om folket skall kunna förmås att bibebålla denna regeringsform, så måste den utsträckas och reformeras i flera punkter, om hvilka Potter närmare yttrar sig sålunda: 1. Suveränen och den kongl. familjen. — Tiden för att revidera apanaget till suveränen och medlemmarne af det regerande huset i dess olika grenar skall vara inne vid nästa kronombyte; och tills dess tror jag, att äfven de ifrigaste ibland oss äro beredda att vänta. Civillistan bör då minskas. Denna åtgärd skall vara nödvändig äfven af lägre politiska skäl. Det kongl. huset, om det bryr sig om sin konungslighet, har lika mycket intresse i denna inskrankning sem de skattdragande. Man har sagt oss, att suveränen måste ha tillräckligt, för att majestätet icke må öfverglänsas af den blotta adeln och den enskilda rikedomen. Detta argument måste lemnas. Om det någonsin varit af någon kraft, har det deremot nu ingen. De inkomster, som tillhöra vissa titlar och harflyta från jorden allena, öfverträffas nu vida af de inkomster, som erhållas på handeln. Tanken på en täflan måste derför uppgifvas. Vid en revision af civillistan till vinnande af en materiel reduktion måste man taga i betraktande frågan om medel till suveränens barn och anhängare, men med hushållning. . Ötverhuset. — Öfverhuset måste reformeras. Om man vill ha en andra kammare såsom borgen för en vis lagstiftning, så bör den åtminstone bli sammansatt af vise män. Om peerernas soner begagnade sig af sina fördelar, så kunde de vara lika vise som andra. Men enligt regeln för hvarje rang och alla kassor går visheten icke i arf. En förändring i Öfverhuset och dess maktbefogenhet är alldeles nödvändig för bevarandet af monarkien eller peerskapet; och denna förändring måste vara sådan, att husets medlemmar icke äro beroende af hvarken monark eller minister, att det är ansvarigt för folket och att dess makt att genom ett veto uppskjuta bills, hvilka det icke tycker om, men som passera Underhuset, blir inskränkt. 3. Det parlamentariska valsättet och valdistrikter. — En revision måste ega rum i afseende på fördelningen af sätena inom parlamentet, så att alla våra städer och counties och solida intressen få lika andel i de politiska rättigheterna. 4. Kyrkan. — Upphåfvandet af Englands (stats) kyrka anses af många vara en logisk och oundriklig följd af ett dylikt tillvägagående med statskyrkan på Irland. Tillämpningen af samma åtgärd — religionens befrielse från statens skyddskap och kontroll — på hela konungariket är en politisk nödvändighet. Monarken har för sin regeringsmyndighet att tacka icke den heliga oljan, utan nationens röst. 5. Jordfrågan. — Retorm i afseende på innehafvandet af jord är en brydsam fråga. Men eftersom landet åtminstone till principen tillhör alla dess innevånare, så måste afseende fästas vid dessas anspråk. Ingen orättvisa eller konfiskering skulle ske, om den lag eller sed borttogs, enligt hvilken eganderätt till jord öfvergår i på hvarandra följande slägtled till den äldste sonen. Sann rättvisa i detta tall skall aldrig ernås, förrän hvarje man är bunden att vid sin död dela sin egendom lika mellan gin hustra och sina barn. 6. Folkets anspråk. — Folkets berättigade anspråk skola aldrig förstås och derför icke heller uppskattas, förrän de blifvit i parlamentet utvecklade, advocerade och försvarade med tillhjelp af representanter från deras egen krets. Så som det nu är, ha 20 millioner menniskor ingen man ur deras egen krets, för att uttala deras särskilda intressen. Fastän de ha många goda vänner i andra samhällsställningar, ha de likväl ingen medarbetare, som kän resa sig i parlamentet och uttala folkets önskningar på dess eget språk. Jag erkänner, att Underhusets port icke är ovilkorligt stängd för sådana personer, men oötvervinnerliga svårigheter förhindra deras inträde. Dessa böra genast aflägsnas. Då arbetare inträda i parlamentet, skall detta snart inhemta, hvad folket högst önskar. Ett telegram till oss af i går meddelade, att den franske finansministern Pouyer Quertier plötsligt anländt till Berlin och att det tyska sändebudet i Versailles, Arnim, äfven ditkallats. Anledningen är den elsassiska tullfrågan och afbetalningen å krigsskadeersättningen i vexlar. m 56 2 29 3 3;