Göteborgsposten – 10 oktober 1871, sida 1

ledes tal. dermed belåten) och hoppet att erkebiskopen täcktes vid nästa riksdag göra sammaledes. Emellan erkebiskop Sundbergs helsningstal till konungen på rikssalen och afskedsheleningen till kammaren förekom en viss olikhet, betingad af situationen. I det förra yttrades: Återigen har en riksdag gått till ända, utan att försvarsfrågan blifvit löst. Det kan icke tillkomma den kammare, som vägrat sitt bifall till E:s K. M:ts nådiga förslag, att beklaga sig öfver utgången. Här förde erkebiskopen kammarens talan; men med sin ekufliga frimodighet tvekade han dock ej att yttra: Sorgligt må det visserligen vara, att splittrade meningar ännu hindra genomförandet af en organisation, hvars allmänna grunddag för längesedan äro bestämda, men bättre dock att vänta, än bygga på osäker mark. I sin afskedshelsning till kammaren gaf åter erkebiskopen fritt lopp åt sina känslor deröfver vatt under denna riksdag intet blifvit uträttadt, att den enda fråga som varit kammaren förelagd blott blifvit besvarad med ett non possumus. Ofta från samma rum har erkebiskop BSnndberg talat till kammaren, men aldrig så allvarligt och i sina ord inlagt en sådan misstämning deröfver att intet uträttats. Såväl talmannens i Första kammaren tal till konungen och afskedstal till kammaren, som dervarande ålderspresidents tal voro af helt annan anda. Första kammarens majoritet har icke att förebrå sig, och behöfde således icke anföra några ursäkter för den utgång försvarsfrågan nu fått. Det enda som denna kammare har att förebrå sig, är att dess val till ledamöter i det särskilda utskottet egde rum utan tillräcklig förtänksamhet, emedan konsiderationer gjorde sig gällande, hvartill hänsyn allraminst nu bort tagas. Men deraf torde dock kammaren nu hafva lärt sig, att ledningen af valen måste anförtros åt personer med kraft och skarpsinnighet.