Göteborgsposten – 9 oktober 1871, sida 1

gen, att den ovisshet som i detta ögonblick sväfvar öfver denna fosterländska angelägenhet snart skall skingras, och med denna förhoppning helsa vi de förbindliga ord, med hvilka vår vördade talman beledsagat vårt uppbrott, på samma gång sow vi innesluta oss i hans fortfarande vänskap och hågkomst. . Erkebiskop Sundbergs afskedstal till Andra kammaren var af följande lydelse: Mina berrar! Då vi nu stå färdiga att skiljas åt, måste vi tyvärr erkänna, att under denna riksdag intet blifvit uträttadt. En enda stor fråga har varit oss förelagd, och den är blott besvarad med ett non possumus eller vi kunna icke lemna vårt bifall till hvad K. M:t föreslagit. Många bedöma derför ganska hårdt hvad vi gjort, eller, kanske rättare sagdt, hvad vi uraktlåtit att göra. Men är ock denna dom fullt rättvis, och kan verkligen de fyra sist förflutna veckornas sammanvaro betraktas såsom alldeles betydelselös? Jag tror det icke. I folkens likasom i de enskilda menniskornas lif inträffa emellanåt tider, då äfven de allvarligaste bemödanden icke vilja lyckas, och uppgifter, på hvilkas lösning mycket redligt arbete nedlägges, för hvarje nytt försök snarare synas blifva mer intrasslade än förda det sökta målet närmare. Sedan komma likväl andra tider, då det visar sig, att alla dessa förtretliga knutar, alla dessa svårigheter, alla dessa hinder, som förorsakat ett skenbart stillastående, i grunden icke varit någonting annat, än nödvändiga utvecklingsstadier, ur hvilka med förunderlig hastighet ett fullfärdigt resultat slutligen framgår. Vi böra utan tvifvel allesamman hoppas, att den tid, hvarom nu talas, varit en sådan utvecklingens öfvergångstid, som i stillhet förberedt mogen frukt. Ty letva vii det hoppet, så skola vi ock i denna stund kunna säga hvarandra ett vänligt farväl utan något bittert minne ai de strider, som här blifvit utkämpade. Att jag för min egen person kan med samma tacksamhet bevara hågkomsten af edert förtroende under denna riksdag som jag under dess fem närmaste föregångare åtnjutit, är mig en synnerlig glädje. Jag anhäller att fortfarande få vara i eder vänskap innesluten, men framför allt, att Gud måtte bevara vårt älskade gemensamma fädernesland! Härpå svarade kammarens åldersordtörande, hr L. J. Hierta, i ett tal, hvars både innehåll och ordalag röjde att detsamma utan tvifvel var improviseradt.