Göteborgsposten – 9 oktober 1871, sida 1

— — — — —;— 1— Östergötland intog plats på konungens högra sida och hertigen af Dalarne på hans venstra. Sedan ljud äskats af riksmarskalken, framträdde talmännen och framförde hvar för sig i kamrarnes namn afskedshelsningen. Första kammarens talman yttrade: Af uppriktigt hjerta anhåller Första kammaren att inför Eders K. M. få frambära uttrycken af djup vördnad och varma välönskningar. Den stora fråga, som redan vid flere föregående riksdagar varit föremål för pröfning och till hvilkens afgörande Eders K. M. kallat detta urtima möte, har icke heller nu vunnit sin slutliga lösning. Stridigheter i meningarna angående lämpligaste sättet för försvarsverkets ordnande hafva äfven vid detta tillfälle uppskjutit till framtiden att bestämma, huru de krafter skola ordnas och de uppoffringar tillgodogöras, hvilka dock alla önska att fäderneslandets försvar må kunna påräkna. Detta uppskof måste djupt beklagas, desto mera som brytningen emellan skilda åsigter fortfar att splittra meningarna, hvilkas sammanjemkning är ett vilkor för lycklig framgång. Anledningarna till bekymmer stå likväl icke ensamma; bredvid och öfver dem finnas äfven orsaker till berättigade förboppningar i den enstämmighet, hvarmed eljest skilda meningar äro eniga uti önskan att försvara ett älskadt fädernesland och att de uppoffringar, som dertill erfordras, måste och skola göras. Dessa fosterländska känslor delas varmt och uppriktigt af Första kammaren och skola alltid tillförsäkra dess nitiska medverkan till befrämjande af det stora målet, fäderneslandets trygghet och oberoende, grundadt på egna väl ordnade krafter: Litvad af sådana känslor, anhåller Första kammaren att i Eders Majestäts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Andra kammarens talman yttrade: Åter har en riksdag gått till ända, utan att försvarsfrågan blifvit löst. Det kan icke tillhöra den kammare, som vägrat sitt bifall till E. K. M:s nådiga förslag, att beklaga sig öfver utgången. Den tror på framtiden och hoppas derför äfven, att det nya uppskofvet skall lända fäderneslandet till gagn. Sorgligt må det visserligen vara, att splittrade meningar ännu hindra genomförandet af en organisation, hvars allmänna grunddrag för länge sedan äro bestämda; men bättre dock att vänta, än bygga på osäker mark. Ett torde såsom säkert kunna antagas, och det är hvarje svensk mans beredvillighet att, när fara hotar, med lif och blod försvara det dyrbaraste han på jorden eger. Om nu än en sådan icke förmår att göra påtänkta förändringar i krigsförfattningen öfverflödiga, så bör den likväl hafva tillräcklig kraft att undanrödja många obehöriga misstankar. Gud afvärje emellertid all ofärd och låte sin välsignelse hvila öfver konung, konungahus och alla föremål för vårt folks vördnad och kärlek! I dessa välönskningar sammanfattar riksdagens Andra kammare sin underdåniga afskedshelsning och anhåller att städse få vara i E. K. M:s nådiga ynnest innesluten. Konungen upplöste derefter riksdagen och hemförlofvade kamrarnes ledamöter med dessa ord: Gode Herrar och Svenske män! Genom de olika beslut, hvari Riksdagens båda kamrar stannat i hvad angår de väsentligaste delarne af Mina till Riksdagen framlagda förslag rörande försvarsväsendets ordnande, har den stora och vigtiga fråga, för hvars lösning Jag påbjudit Edert urtima sammanträde, blifvit än ytterligare undanskjuten. Vid sådant förhållande vill Jag icke påkalla Eder pröfning af förslagets öfriga delar, utan hemförlofvar Eder nu; och förblifver Jag med all kunglig nåd och ynnest Eder, Gode Herrar och Svenske män, städse välbevågen. Konungen återvände derpå till sina rum, företrädd af processionen i samma ordning, som den iakttagit till rikssalen. Efter ceremoniens slut på rikssalen återvände kamrarne hvar till sin sessionssal, dervid afskedstal vexlades. Grefvo Lagerbjelke yttrade dervid till Första kammaren: xMina herrar! Då vi nu för sista gången under denna riksdag åtskiljas, måste med djupt bekymmer beklagas, att den stora frågan om törsvarsverkets ordnande icke heller vid detta riksmöte kunnat föras närmare sin slutliga losning. Detta tilltälle är icke egnadt att utreda orsakerna till den meningarnes splittring som härtill varit vällande; men den säkra förhoppning må det vara tillåtet att uttala, att dessa hinder dock en gång skola vika för utredning och allmän insigt, för tosterlandskärlekens maning och för ömsesidigt tillmötesgående; och den önskan, delad af hvarje svenskt bjerta, må det äfven vara tilllåtet att framställa, att den tid snart måtte vara kommen, då ett väl ordnadt försvarsverk betr ggar det ändamålsenliga användandet af det mod och den sjelfuppostring, hvaraf Sveriges sria folk är mäktgt och för fäderneslandets krat villigt. Tiden intill dess detta höga mal varder uppnådt må blifva längre eller kortare; alltid skall arbetet för detsammas uppnående finna uti Första kammaren en kraftig befordran och ett fast stöd. Lifligt öfvertygad om sanningen häraf, anbåller jag vördnadsfullt att uti herrarnes vänskap och förtroende få vara innesluten. Kammarens åldersordförande, frih. Sprengtporten, besvarade talet med följande ord: ÅHerr grefve och talman! Vår korta sammanvaro har nått sin gräns utan att efterlemna någon skörd, öfver hvilken fosterlandsvännen har skäl att glädja sig, men det oaktadt böra vi icke tvifla om den slutliga utgången af den maktpåliggande fråga som varit oss förelagd till besvarande; ty ehuruväl meningarne visat sig skiljaktiga beträffande sättet att uppnå det afsedda målet, som visserligen kan nås på mer än en väg, har likväl nödvändigheten af försvarsväsendets fullständiga ordnande rönt ett erkännande som icke kan missförstås. All anledning är sålunda till den föreställnin——— ((((( — I Clarissa kunde ej inse detta.