Göteborgsposten – 6 oktober 1871, sida 2

barndomshem ej förr asett. Farvägen vac nyss grusad, gräsmattorna lågo jemna och putsade och vid denna tidiga timma voro personer sysselsatta nned att utså trädfrön i en ny inhägnad, belägen på en plats der mr Lovel för ett tjugotal af år sedan huggit ner skogen. Allt detta förundrade Clarissa; men hon blef ännu mera förvånad då kusken, i stället för att köra rakt fram till herregården, vände in på en väg som genom parken förde till byn Arden. — Manonen kör orätt, onkel! utropade hon. — Nej, nej, mitt barn! han kör alldeles rätt. — Men han kör ju oss till byn, onkel Oliver? — Och han har fått tillsägelse att köra oss till byn. — Fj till herregården? — Till herregården! Visst icke. Hvad skulle vi ha att göra i herregården klockan half åtta på morgonen? — Men far jag då icke direkte hem till pappa? — Jo visst. Mr Oliver betraktade under ett par sekunder sin niooees förvånade min och utbrast derefter: — Clary, säkert måste din far ha omtalat för dig ... — Omtalat hvad, onkel? — Att han sålt Arden. — Sålt Arden! Oh, onkel, onkel! Hon brast i tårar. Hon hade så mycket älskat det gamla huset der hennes barndom förflutit! Hon hade så föga annat att älska, det stackars ensamma barnet, att det knappt var underligt om hon djupt fästade sig vid liflösa ting. Huru hade hon ej tänkt på det gamla stället under