Göteborgsposten – 6 oktober 1871, sida 2

och valkaregillenas tyranni, bildade en formlig liga, till hvilken Frankrikes, Tysklands och Nederländernas industriidkande städer slöto sig. Ligans medlemmar förbundo sig atticke tillåta de arbetare, som stört lugnet i en med ligan förenad stad och upphetsat de öfriga handtverksgillena, att vistas mer än 24 timmar inom nämnda städers hank och stör; hvarje borgare, som öfvorbevisades om att ha herbergerat en af dessa väfvare eller valkare och att ha gifvit honom föda, straffades med böter till belopp af 20 sous. Detta sociala onda var så stort, att de flandriska städerna afslöto formliga fördrag med utlandet. Ligan hade framgång, så länge städerna voro sinsemellan eniga; men snart derefter fingo arbetarne åter öfverhand, såsom visas af ett dekret hvilket hertig Johan I utsärdat efter den segerrika slagtningen vid Wörringen. Detsamma befaller sina goda Brabantsstäder, och särskilt staden Bryssel, att icke längre tillåta gillena att församlas som Commune (maken Commognie, såsom det heter i den officiela gammal-flammändska texten) eller att ingå edliga förbund med hvarandra för att motsätta sig magistraten och sin furste. Gillenas Kommun, törklarar hertig Johan, är ett tyranniskt missbruk, som gör afbräck i såväl min som stadsmyndigheternas autoritet på den hedersamma och flitiga befolkningens bekostnad. Man kunde för 5— 600 år sedan frigöra sig från Kommunen, man skall väl kunna göra det äfven nu. Men strid och brytningar krätver det och allt längre utbreder den sina vampyriska armar, såsom IIugos Pieuvre, för att suga musten och den kraftiga lifsverksamheten ur samhällskroppen. I Amerika har Internationale vu för första gången gjort en liten mönstring af sina trogna undersäter. Det var ett brokigt och till utseendet temligen oförargligt skådespel, hvilket äfven med lugna blickar betraktats af 0ankees; men förargelsen kan nog komma efteråt. I Newyork företogo arbetarne d. 13 Sept. en stor demonstration för erhållande af en kortare arbetstid. I Newcastle vilja arbetarne ha en bestämd arbetstid om nio timmar, i Berlin fordrar man en normal arbetstid om tio timmar och i Belgien strätvar man efter att få arbetstiden nedsatt till tolf timmar, på några ställen dock till tio; men i Newyork fordrar man arbetstidens minskning till blott åtta timmar. Nåväl, för att demonstrera till förmån för denna arbetstid, företog man en — procession genom gatorna, en sed som är särdeles omtyckt i Amerika. I spetsen för tåget gingo ledarne, så töljde en musikkår som blåste idel revolutionära melodier, derpå kom hufvudbaneret, hvilket var så ofantligt stort, att det behöfdes fyra man för att bära det, och det hade följande inskrift: Genom konst och industri gifver äfven den envisaste substans efter för vår skicklighet. Yankee-schwung får ju icke saknas. Till denna tana slöto sig stenhuggarne, hvilka voro 5 till 6000 man starka och buro flera fanor, bland hvilka en isynnerhet helsades med jubel, emedan det å densamma lästes: Åtta timmar till arbete, åtta timmar till förströelse och själens bildning och åtta timmar till hvila och mat. I sanning, man vet, hur man vill ha det! Aldra största uppmärksamheten ådrog sig likväl en ofantligt stor kanon, bakom hvilken ominösa sinnebild, påminnande om pariserkommunen, ohygglig i åminnelse, bars en blodröd fana med inskriften: ÅGenom fredliga medel, om vi kunna, med våld om så måste vara. På ett annat banr, hvilket var som en ulf i fårakläder omgifvet med murgröna, stod: Om fredliga ansträngningar slå fel, då revolution! Ett par andra inskrifter lödo: Genom att minska arbetstiden, öka vi efterfrågan efter arbete. — Vi erkänna intet af partierna. De ha blifvit vägda och befunna för lätta. På Internationales fana stod blott: Societ Internationale des Travailleurs, Section 2, Newyork. Denna skylt talade för öfrigt tillräckligt och gjorde hvarje vidare förklaring ötverflödig. På aftonen hölls ett stort meeting, hvarå man talte om arbetstiden och häftigt anföll de båda partierna, republikaner och demokrater, hvilka blott delade sig emellan maktens köttgrytor, utan att bry sig egentligen om landets angelägenheter. Vi ha förut omnämnt, hurusom Internationale skaffat sig fast fot i Newyork, der det finnes rikligt ämne för dess verksamhet, och det här nämnda tåget kan med säkerhet betraktas som dess första försök att pröfva sina krafter. Det kommer väl mera. Från Berlin omtalas en tilldragelse, hvilhan IunaAhäör an 8 Anni HrimIliohat 124