Göteborgsposten – 29 september 1871, sida 2

— Har jag blifvit mycket förändrad? frågade hon honom i en hviskning. Har ni ännu qvar den der lilla röda satinskon, för hvars skull ni fick en duell med den grofve kaptenen vid Schweizergardet? Den stackars karlen förlorade sitt lif vid försvaret af Versailles. Ni erinrar er väl att han var nog oförskämd att förklara, att det tillochmed tanns mindre fötter än mina och ni utmanade honom för det yttrandet. Vid den tiden lofvade ni att älska mig tills ni sett ön mindre damesko än den af rosenrödt satin. Ni ser att jag har godt minne, min herr marquis. Låt oss gå in, jag är trött! Vid slottets tröskel var dem till mötes en ung flicka, klädd i en enkel hvit klädning. I händerna bar hon en skarlakansröd sammetsdyna. Ludvig XV hade knäböjt på denna dyna under sin morgonandakt i marquis de Bridals slott. Två skor stodo på densamma, en rosenrod med silfverbroderier och en mycket mindre sko af ljusblått satin, med en mörkblå rosett. Den sistnämnda såg ut som om den tillhörde en liten barntot. Den stod der kransad med blommor — den andra var vårdslöst skjuten åt sidan. Mademoiselle Deligny såg förvånad än på den förtjusande unga flickan, än på dynan. — Ni har hållit min sko i ära, herr mar