Göteborgsposten – 29 september 1871, sida 2

— — slottets dörrar och fönster stängas, — luftdrag dödar mig! Och låt de der tvä starka karlarne bära mig uppför trappan. Och ni, Louison, glöm ej luktvattensflaskan och hundarne och Coco. Hvar är min solfjäder, hvar är min snusdosa? Marquis de Bridal stod som förvandlad till en sten. Hvem öppnade vagnsdörren, hvems var denna fot som visade sig så hjelplös i dess stora yllesko? Han visste det ej. En oredig tafla öfver hans förgångna lif framställde sig i detta ögonblick för hans inre syn. Var detta den qvinna för hvars skull han sårat och visat en lättsinnig likgiltighet för det bästa hjerta i verlden? Då han vaknade upp ur dessa drömmar. såg han den en gång tillbedda stå på öfversta trappsteget. Hvilken syn! Hon stod der skrattande, på ena sidan stödd mot hans skuldra, på den andra mot Jeans. Min bäste marquis, vi ha båda blifvit gamla — det vill säga ni betydligt mer än jag! Endast qvionor förstå att åldras med behag. Hon kastade tillbaka sin svarta spetsslöja. Tillhörde detta gulbleka ansigte verkligen mademoiselle Deligny, fordom en gudinna i pariserverlden? Ja det var i sanning åtminstone hvad som var qvar deraf.