Göteborgsposten – 27 september 1871, sida 1

ket vinrankorna slingrade sig. Nära marquisinnans länstol stod hennes bönstol, ett mästerstycke i sitt slag och prydd med de utsöktaste bildhuggeriarbeten. Men allt hvitare och tunnare blef den hand som sträcktes ut efter den i rödt sammet inbundna bönboken. Om våren och sommaren rullades stolen ut på terrassen. Det var sannerligen en farlig plats för lektionerna! Omedvetet irrade alltid blicken bort öfver blomsterrabatterna i trädgården, denna lekplats för fjärilarne, upp mot de gamla trädens kronor, och örat lyssnade till de tusentals soglarnes qvitter. Det hände ej sällan att, medan Pöre Francois satt fördjupad i sin historia, barnets plats plötsligt blef tom och Marions ljusa klädning fladdrade långt bort bland buskarno. Den lilla flyktingen återkom alltid snart med blossande kinder och upplösta lockor, men ingen bannade henne. Medan detta lugna lif pågick i slottet, upphörde Paris att vara det glada, lysande, af gammalt kända Paris; revolutionens ande sväfvade öfver dess gator och förlustelseställen, himlen mörknade — skräckregeringens tid kom allt närmare. Då och då infann sig en eller annan af Bretagnes adel på ett kort besök i slottet och medförde närmare underrättelser om det stormmoln, som hängde öfver hufvudstaden, om re