Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 2

vårdnad hade hon räddat sin man från döden — men det var med uppoffring af egen helsa. Vid sin ankomst till Paris hade hon funvit honom utan medvetande. Huru underlig förekom ej henne denne dödssjuke mans boning! Det var den fantastiskt utstyrda bostaden för en elegant verldsman, en rouc, en ungkarl. Möblemanget var utsökt, och på vaggarne hängde porträtter af åtskilliga dansöser i de djerfvaste attityder. Romaner lågo kringspridda på borden; i hvarje hörn funnos vaser med artificiella blommor; dessa trötta, sorgsna ögon blickade förgäfves efter någon mera allvarlig lektyr — någon bönbok. De sjuksköterskor som hon faun der sparade henne ej. De omtal-do för henne i så tydliga ordalag som möjligt, att marquis de Bridal efter all sannolikhet skulle med lifvet få umgälda sin passion för den berömda dansösen, mademoiselle Deligny. Läkarne gåfvo blott ringa hopp — den högra armen hade blifvit krossad af en pistolkula. Mycket ofta hördes den sjuke mannen i feberyrseln uttala det älskade namnet med paseionerad ömhet och med vildt raseri utmsna sin lycklige rival till striden. Marquisinnan satt blek och tålig, natt och dag, vid hans sjuksäng, och inför den milda glansen af hennes ögon skingrades så småningom dödens