Göteborgsposten – 26 september 1871, sida 2

skrattade häråt. Han fann ej något specielt nöje af barnet — han hade önskat få en son. Så växte den lilla upp — omhuldad och vårdad som en ömtålig blomma, och hennes barndoms trädgård var ettsolbelyst Eden, hvaröfver den evigt blå himlen sväfvade. En dog — Marion hade nyss fyllt sitt femte år — kom morquisinnan darrande och dodligt blek till Påre Francois. Hon visade honom ett bref med okänd stil, och i detta bref bad man henne skynda till Paris, emedan marquis de Bridal hade blifvit farligt sårad i en duell. — I detta fall behöfver ni ej mitt råd, sade pastorn vänligt då han läst brefvet och mötte Veronicas frågande blick. Ni vet den väg ni her att följa, min vän. — Ja, hviskade hon, jag känner min pligt. Jag öfverlemnar mitt barn i ert beskydd. Han gjorde korstecknet öfver hennes nedböjda hufvud, inom sig uppsändande en bon till himlen att hon måtte bevaras från allt ondt. Till hela byns förvåning afreste marquisinnan samma afton till Paris. Många månader förgingo innan hon återvände, och då bon slutligen kom var hon ej ensam: marquisen åtföljde henne för att aldrig mer lemna henne, Genom sin oaflåtliga, oegennyttiga om