Göteborgsposten – 25 september 1871, sida 2

räkna den behöfliga styrkan af vårt lands motståndskrafter, nemligen det truppantal hvarmed fienden kan framtäga i vårtland. I toljd af svårigheten för en fientlig arwå att på vår glest bebodda fädernejord förskaffa sig erforderliga lissförnödenheter, anser krigsministern en fremmande makt ej kunna tramgå med större slagfärdig hufvudstyrka än omkr. 100,000 man. Den på sin större krigsfot till 100 000 man beräknade svenska armån skulle derför, när 20,000 man norska bjelptrupper tagas med i beräkning, blifva invasionsarmån öfverlägsen. Hr Paykull söker nu, stödd på siffror ur vår jordbruksstatistik, ådagalägga att en konsiderationslös fiendes här på 300,000 man skall i 2!(, månader kunna underhållas i Östergötland samt under 5 månader i Skaraborgs och Elfsborgs län sammanlagda. Vi tro att möjligen åtskilligt kan anmärkas, som bidrager till att nedsätta sifferbeloppen i dessa kalkyler. Sålunda innebure väl t. ex. förhyrande af ett betydligare antal engelska handelsåvgfartyg vid en kritisk tidpunkt ett så påtagligt neutralitetsbrott att näppelr gen detta lands regering kunde tillåta detsamma ske i någon större skala. Men en armeorganisatiou uppgöres icke endast för morgondagen, utan ock för en mera aflägsen tidpunkt, och många år skola säkerligen icke förflyta ionan de ryska östersjöprovinsernas och Finlands ångflottor uppgått till den numerär och den drägtighet, som ofvan beräknats. Dessutom torde det ej falla sig svårt för Ryssland att äfven vid ett krigsutbrott genom skenköp förvärfva sig de mellan tyska östersjöhamnar och Ryssland trafikerande åvgbåtar, i hvilka ryska undersåter ofta äro medintressenter. ÅÄtven om hr Paykulls beräkningar skulle kunna något nedsättas, såväl med afseende på den öfvertörda som den inom landet framryckande fiendenumerären, qvarstår likväl alltid så mycket af påståendet såsom ovedersägligt, att deraf tydligt framgår att vår nuv. krigsminister i sitt förslag begärt det möjligast minsta af kraftansträngning från nationens sida. Förf. inskränker sig icke endast till att i allmänna talesätt behandla spörsmålet om en fientlig invasion, utan han företecknar ock på ett konkret sätt de riktningar, hvilka invasionsarm6erna troligast komma att taga. Vi förmå ej följa förf. på detta strategiska område, utan kunna blott erkänna att för oss framställningen ockeå i denna punkt synes vittna om samma sakkännedom och mogna eftertanke, hvilka egenskaper för öfrigt i skriften äro märkbara. Hvad som måste fullt öfvertyga äfven den som ej är fackman, är det gifna rådet att genom detacherade fästen stärka Karlsborg. Denna hutvuddepöt för våra krigsförråd, sörvaringsplatsen för statens dyrbaraste egendom i krigstillfälle och replisamt reorganisationspunkten för Sveriges arm6, om den skulle blifva slagen, är äfven efter törf:s mening ur strategisk synpunkt särdeles väl vald. Men i taktiskt hänseende lemna anordningarne i deras nuv. skick åtskilligt öfrigt att önska. När Karlsborg för femtio år sedan anlades kunde man ej foreställa sig att artilleriet skulle komma att erhålla en så betydlig skottvidd som det numera innehar. En följd deraf var att man kunde lemna opåaktadt att omkring 12,000 fot från den ännu ofullbordade delen af fästningen och från den landttunga, som afskiljer Karlsborg från egentliga fastlandet, ligga höjder, företrädesvis det s. k. Waberget, hvilka beherrska dessa punkter. På nämnde landttunga skulle likvisst större delen af en till Karlsborg retirerad svensk krigshär nödgas slå läger, enär sjelfva fästningskärnan samt den å andra sidan fästningen i Wettern utspringande udden rymma endast 10,000 man. Genom anläggandet af detacherade skansar anser deremot förf. att en retirerande svensk armå skall kunna, synnerligast om försvaret understödes af vår på Wettern opererande ekärgårdaflotta, finna en någorlunda trygg hvilopunkt vid Karlsborg.