Göteborgsposten – 25 september 1871, sida 1

Från Riksdagen. Båda kamrarne sammanträdde i Fredags vid middagstiden, dervid i Första ka mm ar en chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Abelin, begagnade tillfället att muntligen uttala s na åsigter i den stora fråga, som föreligger till afgörande, på samma gång han till besvarande upptog några af de vigtgaste anmärknirgar, som förekommit inom Kamrarne mot det af honom framlagda förslag till omorganisation af vårt försvarsväsen dee I Andra kammaren väcktes några motioner, hvilka blefvo till försvarsutskotte: remitterade. Statsrådet Abelin inledde sitt anförande dermed, att det icke förundrade honom, att skiljaktiga meningar yppade sig, då en så stor ocu för landet vistis fråga, som den om reorganisation af landets försvar förelåge, isynnerhet då det nu gällde att ofverga från ord till handling. Det nu föreliggande förslaget gjorde lika litet som något annat menskligt arbete anspråk på otelbarhet, och om än å ena sidan detta kunde vara en tröst för förslagets upphotsman, borde han å den andra kunna hoppas, att man i olika tankar vid en och annan detaljtråga skulle låta den egna meningen falla, och sålunda hvar och en i sin mån verka för ett stort mål. Detta förslag vore mer än de förut framlagda egnadt att på samma gåvg förmedla de olika meningarna och ereda landet ett starkt försvar. Vära nuvarande armeförhällanden hafva sedan länge befunnits otillräckliga och sedan någon tid tillbaka ohållbara. Detta icke så till förståendes, som skulle man vilja undanrödja den militära grunden för vårt försvarsväsende, hvilken tvärtom egde sitt stöd i den allmanna meniungen i landet. Men man har erkänt behoivet af ett ökadt försvar och man har allmänt både inom och utom riksdagen påyrkat värnepligt såsom ett oeftergifligt vilkor derför. K. M:ts förslag hade i detta afseende tillmötesgått alla fordringar, på samma gång det fästade behörigt afseende på landets ullgångar. Hvad anvginge de mot förslaget riktade anmärkningarna, ville hr statsrådet icke upptaga dem alla till bemötande, emedan hans svar redan vore gifvet i det at honom afgifna memorial, som åtföljde K. M:ts proposition i amnet. En och annan af dessa anmärkningar vore dock af den beskaffenhet. att han ansåge sig icke böra bemöta dem. Man hade sagt, att de törändrade bestämmelserna i afseende på soldatens aflöningssätt ledde derhän att rädda endast skuggan, skalet af indelningsverket, och gjorde soldatboningarna till backstugor. Tal. förnekade, att i de nu föreslagna anordningarna beträsfande aflonings-ättet funnes något stridande mot indelningsverkeis karakter eller dess fortvaro. Tvärtom grundade sig hans förslag i afseende på den soldatbostäderna tillkommande jordareal på de förhallanden, som gjorde sig gällande vid indelningsverkets upprättande, och då just arealen bestämdes i allmänhet icke större än uu vore töreslaget. Dessutom berodde karakteren af indelt soldat ej på torpets storlek, utan på hans aflönings örhållanden, genom hvilka han egde ett föreningsband med folket, på hans långa tjenstetid. under hvilken han lärde sig att älska och värdera sitt befäl, att känna såväl dess pligter som dess heder, och slutligen att han vore en produktiv medlem af samhåället. Iagen fara vore heller, att de förändrade bestämmelserna skulle medföra en minskning af torpen, der dessa nu hade större areal än det i förslaget stadgade minimum, ty rotehållaren skulle alltid finna en fördel i att i stället för pen