Ilvarjehanda. Den mileniska Venus. Till hvad som förut ur de franska tidniogarne meddelats rörande det sätt, hvarpå nämnde produkt från den klassiska konstperioden undgick kommunens förstörelseraseri, må läggas följande af en korrespondent till en engelsk tidning meddelade berättelse om sättet hvarpå densamma kom i fransk ego: — År 1820 fann en grekisk bonde på ön Milo, under det han plöjde upp sin aker, den då i tre delar sönderbrutna statyen. Han underrättade franske konsuln om sin upptäckt och erbjöd sig att sälja det funna konststycket för en ringa summa. Hr Brest — så hette den ifrågavarande tjenstemannen — förstod sig föga på de sköna konsterna och rådfrågade kapten Duval dSilly, som då låg vid ön ombord på hans franskn majestäts skepp Emulation. Denne officer proponerade att köpa gudinnan och genast föra henne med sig, men detta sjömanslika och något hastiga sätt att uppgöra affarer öfverensstamde ej med hr Brests vanliga diplomatiska metod, och ban ville nödvändigt skrifva till marquis de Riviere, fransk ambassadör hos Porten, innan han atslöt köpet. Konsul Brests bref gick förloradt på vägen till Konstantinopel, men det beslöts att statyen skulle afsandas till Louvren, oaktadt ej något svar afhördes. Hr Dumont dervrille, utsänd för att verkställa hydrographiska mätuingar, anlände till ön, fick se konststycket, förstod dess värde och skickade en speciel kurir till marquis de Riviere. Ambassadören å sin sida förlorade ingen tid och utskickade grefve Mar cellus till Milo med fullmakt att handla i hans ställe; men ack! just som grefven uppnådde sin bestämmelseort, hade Venus blifvit förd ombord på en turkisk brigg och skulle afsegla till Konstantinopel. Befälhafvaren, till hvilken man då under hotelser vädjade, befallde att statyen skulle föras i land igen och försäljas genom auktion. Grefve Marcellus ropade naturligtvis in den och afreste omedelbart med densamma till Paris. Siatyen, som inköpts i marquis de Rivieress namn, öfverläts till Ludvig XVIII som förärade den åt nationen. En furstlig skurk. En ättling af en de äldsta och mest ansedda adelsfamiljer i Ryssland, furst Schacowski, har i sin egenskap af president för kommunalrådet i guvernementet Pskow ej allenast stulit den i hans vård anförtrodda guvernementsfonden, utan också 12,000 rubel, hvilka voro insamlade till undsättning åt nödlidande i guvernementet samt dessutom förfalskat offentliga dokumenter och satt falska vexlar i omlopp. Det mest upprörande är att kommunalstyrelsen i början ej ville röra i saken, utan var betänkt på att ersätta de stulna penningarne genom en utdebitering på guvernementets samtlige innevånare. Blott genom en tilltällighet fick statsprokuratorn kännedom om förbrytelsen och hade nog mod till att låta fängsla den furstlige bedragaren. Annu en gång konst och politik. Impresarion Ullmann har råkat i ännu större trångmål än förlusten af pianisten Jaöll. Han hade för sina konserter i Tyskland äfven engagerat de båda franska sångerskorna Battu och Miolan-Carvalho. Den förstnämnda har nu uppsagt sitt före krigets utbrott ingångna kontrakt, hvari hon tillförsäkrades ett månatligt honorarium af c:a 8000 rdr sv., emedan hon numera ej vill sjunga i Tyskland, och den senare har likaledes dragit sig tillbaka af fruktan för ariserpressen. En bekant pariser-pianist Cinq-Saens ar blifvit utstruken ur Societ des Compositeurs, emedan han uppträdt på en konsert i Baden-Baden. I spetsen för upplysningen står för närvaranue den amerikanska staden Omaha. Den har neml. en ypperlig gasledning, hvars lyktor tändas af gaständare — till häst.