jag bland andra såsom reskamrater åtskilliga medlemmar af en nyss hitkommen familj frän Småland: man och hustru samt tre barn, af hvilka det äldsta var en pojke vid 13 och det yngsta en flicka, vid 5 års ålder. Gubben hade ännu icke hunnit eller brytt sig om att aflägga nationaldrägten, men med gumman deremot hade en stor förändring inträffat, i det hon utbytt den rutiga bomullssjaletten mot en hatt som, tydligen köpt hos någon af Chicagos klädmäklerskor, var till öfverflöd fösedd med blommor, band och rosetter i alla kulörer, af hvilka den smutsgrå dock utgjorde grundärgen. Men föröfrigt begagnade hon den gamla, från Sverige medförda, habiten: en grönrutig ylleklädning och ett par klumpiga läderkängor. Lustigt nog var det att iakttaga, hvilken stor och långvarig sensation den nya hufvudbonaden väckt hos familjens alla medlemmar. Der satt gubben i sitt hörn och sneglade, synbarligen högst belåten, tidt och ofta åt det håll, der hans kära hälft tagit plats. Här satt den äldsta sonen i ett annat hörn alldeles ur stånd att för längre tid än en minut skilja sig från anblicken at den prydliga hatten, hvilken af de båda döttrarne, som ställt sig midt framför modern allt jemt togs i närmaste skärskådande och flyttades än litet mer åt höger och än åt venster, nu bakut och nu framåt. Under allt detta förhöll sig hattens lyckliga egarinna stolt som en drottning. När dörren öppnades och en ny passagerare inträdde, flögo faderns och barnens blickar af och an från den inträdande till modern liksom för att leda den främmandes uppmärksamhet åt rätta hållet, hvilket dock icke ofta lyckades etter förväntan. Un der hopp att i någon mån kunna vid lif hålla den glada sinnesstämningen, som, måhända till följd af de öfriga resenärernas oförlåtliga liknöjdhet, slutligen syntes något i aftagande, närmade jag mig gruppen för att gifva min hyllningsgard åt det sköna med följande till min eleganta landsmaninna ställda ord: Der är en särdeles vacker hatt, den der, ni fått tag i, kära mor. — Herre jestandes. ä han från Sweden? utropade gumman. Hvad va de han sa om hatten? frågade hon omedelbart deretter. Jag tycker det är en vacker hatt, förklarade undertecknad ånyo, men fick, mot förmodan, till svar endast en blick, som nogsamt, lät förstå att komplimenten företöll den tilltalade något misstänkt. Nu sällade sig gubben till oss, och sedan jag först tätt besvara en mängd frågo: rörande mina öden, anförtroddes jag, att familjen nu var på väg till en äldre son, som redan vistats i landet några år och nu hade en farm i trakten af Galva. Min tanke har under det jag nedskrifvit ofvanstående ledts till tjenstflickornas ställning här i Amerika. Man kan vara öfverty gad om, att få af dem som kommit från de skandinaviska länderna tycka sig fått skäl att ångra öfverresan. Lyckan är dem ju genast de sätta foten på Amerikas jord till mötes i form af — en hatt. Sedan jag en gång i Mionedotas hufvudstad S:t Paul nästan bländades af den glädjestrålande blicken från en ung daikulla, hvilken med en väninna under armen kom gatan dansande tramåt, började jag ana, att det för somliga måste ligga en obeskriflig salighet i att första gången få pryda hufvudet med en hatt. Ifrågavarande kulla hade då jag mötte henne nyss varit inne hos en klädmäklerska och köpt sig en hel kostym. Kjorteln med öfrigt tillbehör bar hon ännu i handen, men begäret att genast taga hatten på hade blifvit henne oemotståndligt; och der hoppade hon nu, så lätt som de tunga skorna tilläto, utstyrd i en af någon amerikansk elady för ej så längesedan aflagd hufvudbonad men föröfrigt helt och hållet klädd såsom en qvinna från Orsa. Ett par år härefter, då hon måhända återfinnes såsom tjenare hos något förnämt amerikanskt herrskap, skall det t. o. m. för hennes egen mor vara svårt att igenkänna henne. Det finnes otvifvelaktigt mycket af apa i qvinnans natur. Hemma i Sverige säges det, att en piga, om hon klär sig än så grann, likväl ej kan inbilla verlden alt hon är en mamsell eller fröken, ty hennes ord och äthafvor skola dock alltid förråda herne. År detta sannt, så torde skälet härtill åtminstone till en del ligga deri, att qvinnorna inom den s. k. bättre samhällsklassen dernemma utöfva ett slags tvång öfver dem at det lägre folket, och detta omedvetet för båda parterna. Jag antager, kort sagdt, att det för tjensteflickan gifves något från matmodern utgående moraliskt tryck, som bestämdt säger ifrån: bärintill skall du gå men icke vidare. Här vet man i allmänhet icke af något dylikt. Här kan pigan utan fruktan att misshaga matmodern antaga så mycket af bennes eget sätt som helst. Här sår hon fullkomliht fritt uppöfva de hos hvarje qvinna medtödda anlagen att antaga hvad som hör förställningskonsten till, och hon lyckas förträtfligt. Också är det minsann icke det lättaste att här skilja pigan från dottern i huset, åtminstone icke för den som är van vid att söka skillnaden i klädseln eller i hållningen. — För en tid sedan besökte jag en familj, som tillåtit en svensk flicka, hvilken annonserat efter plats, att hänvisa hugade spekulanter just till samma familj för närmare upplysnmgars erhållande. Det var samma dag som annonsen blitvit införd, och redan tidigt på morgonen stannade vagn efter vagn utanför buset, och in trädde fina damer för att Sr MA