luft. Ännu tystare än på gatorna var det i de djupa, mörka gårdarne, der kattorna tassade omkring på jagt efter ängsligt pipande råttor. Utåt en sådan gård bodde en tysk familj, som hade hyrt femte våningen i huset. Frun hade nyligen nedkommit med en liten gosse och låg nu uppfylld af oro för sin man, som hade begifvit sig till Tyskland för att söka sig en plats, emedan han med anledning af nationalfiendskapen blifvit uppsagd från den anställning, han i många år innehaft i Paris. Barnflickan hade lagt de begge äldre barnen till sängs och vakade nu hos barnsängshustrun, som hade svårt att falla i sömn, oroad som hon var af ett pinsamt buller i rummet ofvanför. Der gick nemligen en man med rastlösa steg af och an på golfvet och talade högt och häftigt med sig sjelf. Han talade som en person, den der icke kunde få ut det rätta facit af ett tal och gjorde sig sjelf förebråelser derför. Jag vet ej, hvad som går åt hr Paris i dagå, sade barnflickan flera gånger, han borde dock tänka på, att det bor andra menniskor här i huset än han. En timma före midnatt var ändtligen allt tyst och det lät som om hr Paris gått till sängs. Men så var ej förhållandet. De dödas skrifvare låg lutad mot fönsterkarmen och stirrade än upp mot höjden än ner i den djupa, mörka gården. Han plockade från den vissna murgrönsrankan de sista bladen, som han kastade ner i gården med skälfvande händer och då der ej fanns flera kastade han ner en klimp jord och lyssnade med spänd uppmärksamhet efter ljudet af dess fall. Stundom utstötte han en dof suck, hvilken ljöd som den kommit från ett hårdt betryckt bröst. Vid midnattstiden, några minuter innan visaren angaf tolfte timmen, reste den långe, magre mannen sig upp och började att trefva på tönsterkarmen i alla riktningar. Vid första tolfslaget från Notre Dame de Lorettes tornur svingade kan sig ut genom fönstret, grep krampaktigt fast i fönsterposten och sväfvade så ofver den gapande afgrunden. Vid midnattstiden väcktes fru M. ur sin sömn af ett förfärligt larm. Det var någon som bultade på hennes sängkammarfönster och på samma gång hörde hon ett stönande, ett så gripande, genom märg och ben trängande stönande och jämmer som från en menniska eller ett djur i yttersta dödsångest. Baruflickan kom störtande in till henne och i vanvettig ångest dolde de båda bjelplösa qvinnorna sina hufvuden i kuddarne. Men klagoropen och det jämrande stönandet blef allt starkare, bultningen på tönstret allt häftigare. Då tonade plötsligt ett skrik vildare och förfärligare än de föregående och derpå nördes ljudet af ett tungt fall. Hr Paris hade störtat sig ner i gården. Af hans efterlemnade bref framgår, att staden Paris dödslista under Kommunens dagar bragt honom till förtviflan.