Göteborgsposten – 22 september 1871, sida 1

I finska Skärgården ). Originalberättelse af Adalbert Lamberg. Michaöl, böj knä för denna bild, det är din mor, då hon ännu var din fars brud. Bed henne om välsignelse för oss båda! Michaöl lydde gubben och länge lågo de båda bedjande tyst inom sig. När han uppsteg kände han sig liksom berusad; alla föremål tycktes honom annorlunda än förr, han kände icke ens igen sig sjelf. Ett skimmer af guld och rosor hade bredt sig öfver allt. Men när han vände sina ögon från sin moders porträtt, gemomilade honom en bitter, qvalfull tanke, som ett missljud i en skön melodi. — Hur obeskrifligt lycklig kunde jeg icke nu ha varit och äfven hon! Den gamle Olof Jouhten, ty så var ju hans rätta namn, tycktes höra denna hans tanke, men sade intet, utan tryckte blott ömt den hand han höll i sin. — Och nu, om du vid min lefnadsafton vill skänka mig, den lycka, hvarefter jag förgäfves jägtat ett helt lif, så skola vi icke mera skiljas, Michaöl, icke sannt? Låt ) Forts. fr. N:o 219.