Göteborgsposten – 22 september 1871, sida 1

stående biträde och blifvande kompanjon. Största delen af öns befolkning var äfven inbjuden; mamsell Berg ville ha det riktigt landtligt och roligt tillstäldt, innan hon för alltid blef grossörska; hvem vet om det sedan skulle passa sig att ha roligt, och Strömling hade hedrat sig med att gå in på alla sin fästmös önskningar. Fru Christina flög som en fetlagd, leende genius fram och tillbaka emellan salen, köket och det improviserade serveringsrummet, der tvenne vaktmästare från banken och en från landskansliet stodo som fjettrade stormvindar, väntande med otälighet det ögonblick, då Christina-Aeolus skulle lössläppa dem, för att börja ovädret med störtskurar af franskt vin och hagelbyar af konfekt. Enligt vedertaget bruk voro Xenophon och Agneta inspärrade i hvar sitt rum, liksom de vilda djuren invid den romerska arenan, för att af otålighetens raseri uppeldas till det förestående skådespolet. Michaöl satt inne hos gubben Olof och försökte att med honom underhålla ett samtal om kommande lyckliga tider, men det gick trögt, fastän den gamle var upplifvad och glad, som en yngling. Han var fullkomligt återstäld till sin vanliga helsa och spatserade nu otåligt fram och tillbaka på det trånga kammargo lfvet. Rodan syntes pastorns båt komma öfver Mahila-fjärden, då Janno Waderderg inträdde i kammaren, med en uppsyn så högtidlig, som en offerprests; der han stod käpprak och kopparröd i ansigtet, iklädd en hög hvit halsduk och med en för ändamålet alltför tunn näsduk, torkande svetten från panas och kinder, skulle man ovilkoligen