Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 2

efter Lauras död, kunde omöjligen enträffas eller voro de döda. En annons i tidningarne hade ingen önskad vorkan och slutligen försvaun småningom äfven detta hopp och liksom en furhärjande vådeld också har sin sista guista och äfven den slutligen utslocknar, så nalkades hans stormiga lit sitt slut. Ingen i hans fådernesland kände honom mer, och få eller ingen kände han ens till utseendet, af fordna lefvande vänner och han kände en fasa att åter inträda i samhällslifvet, som för honom icke kunde ega den minsta lockelse. Han aflade till och med drägten af den klass han tillhörde och begrafde sig lefvande — — — här på Airismaa. Gubben hade rest sig upp på armbågen under de sista orden och stirrade med förfäran i Michuöls ögon, liksom väntado han i hvart ögonblick få höra törbannelsen från hans läppar. På Michaöl hade denna berättelse en uppskakande verkan. UHan ville icke tro sina öron, men — sade han till sig sjelf — vid grafvens dörr kan han ju icke ljuga. Hun hade stillatigande åhört den gamles historia och kunde icke värja sig för en känsla af afsky vid vissa punkter deraf. Men då ban såg denna bräckl ga gubbe darrande som en missdådare framför sig, i hans anlete såg de djupa såren i efter en ånger, djupare än synden, efter samvetsqval och inre strider, ofattliga för den, som ioke utkämpat dem, när han kånde denna magra kalla hand, med ett värolöst barns rädsla, lägga sig sakta på hans egen, då försvunno på en gäng alla omilda känslor ur hans bröst och han slöt den gråtande gubben till sitt hjerta.