Göteborgsposten – 21 september 1871, sida 2

— Stackars gamle härdt straskade man! sade han och höll houom länge i sin famn. — Ack, det återstod mig ännu det hårdaste straffet. Mot allt det öfriga själslidandet hade min kropp hådlit stånd, men, sedan jag lärt känna dig. du min älskade broders son, sedan du berättat mig huru din barndom och ungdom förflutit i fattigdom och till en del bland fråmmande menniskor, huru du redan som gymnasist började lifnära dig sjelf, under det en ofruktbar rikedom jagade efter dig, istället för du efter den och, sedan jz å knä i min ensliga kammare, i öfvermättet af min sällhet tackade Hud, som fört dig i min väg, då jag knappt några korta dagar, börjat lefva på nytt, börjat göra upp planer, huru jag bäst skulle kunns riktigt bädda in dig i allt mjukt och varmt och lyckligt, som rikedomen eger för den redlige, men nekar den brottslige — just då försvann du, utan att jag visste hearken hvarföre eller hvarthän och förkrossad för alltid sjönk jag nod på detta plägans läger, med en förbannelse öfver mitt öde, som icke kunde låta mig dö, utan detta nya gäckeri med en lycka, som jag ju vet mig icke vara värd, men som gjorde mig halft vanrettig af glädje öfver att hafsa erhållit. Nu, innan det blir försent ännu en gång, se här! — och han fattade en liten nyckel och pekade på ett skrin af brors, som stod bredvid hans hufvudgärd — du är rik, Michaöl Jonhten. — Måtte du använda rikedomen bättre än din olycklige farbror, som nu beder dig om förlåtelse. — Ja, i mina älskade föräldrars namn förlåter jag dig af allt hjerta. (Forts.)