Göteborgsposten – 20 september 1871, sida 1

vill med årorna ibland. Det gick så långsamt, så outhärdligt sakta, tyckte Michaöl, der han stod på utkik. Och dock! — var det väl längtan, som fyllde hans bröst, var det samma sälla, lyckliga förhoppningar, som då han för första gången, med förlig vind och svända segel ilade åstad ditut till sin lyckas vagga och graf, som han sade? Nej, långt derifrån. Men det var denna hemska oro, med hvilken vi skulle återvända till en älskad person, som vi veta redan vara död, men som återfått lifvet för ett ögonblick och ropar oss tillbaka, för att ännu en gång förnya den eviga skilsmessans smärta. Han längtade och fruktade på samma gång. Han skulle hafva velat gifva till mycket, om han icke behöft göra denna färd och dock skulle han nu för intet pris ha vändt om, förrän han ännu en gång satt sin fot på denna ö, ännu en gång genomvakat en natt, men sina minnen och sin sorg, — förrän han ännu en gång, — — kanhända! — — hade återsett Anna! Utopizus satt vid rodret och gjorde sina sorgbundna betraktelser öfver det besynnerliga sätt, på hvilket lyckans håfvor äro fördelade här i verlden, ett ka itel, som han var outtröttlig uti att med tankar och ord behandla från alla möjliga sidor, utan att någonsin ha kommit till någon klar åsigt om saken. (Forts.)