Göteborgsposten – 18 september 1871, sida 2

TInZ, IOF att Kunna Sysselsåtra mig med armens sista intressen. För öfrigt, general, har jag ej kommit hit för att konferera med er; vär god lemna oss allenal Han gick och jag förklarade kejsaren, att hans biljett bestämt mig att spela till slut den olyckliga roll, som tilldelats mig. Sedan jag at kejsaren erhållit min fullmakt, begaf jag mig, åtföljd af general Castelneau, till det fientliga högavarteret. Den seuare skulle der representera kejsarens personliga intressen, under det att jag representerade armens. Man förde mig in i en sal, som syutes ordnau för en konferens; i densamma befaun sig ett stort antal otficerare. Jag frågade mig sjelf, huruvida jag i så många personers närvaro skulle öppna en diskussion med de, hvardera i sin väg, båda skickligaste männen i vår tid. Efter ett ögonblicks öfverlaggning trodde jag mig icke böra framkomma med någon anmärkning i denna riktning, och jag beslöt att, samlande hela min sinnesnärvaro, öppna debatten under de rädande förhållandena. Bismarck och Moltke inträdde. Vi helsade på hvarandra, och sedan vi satt oss, öfverlemnade jag den fullmakt, kejsaren gilvit sig. Jag förklarade härpå, att det varit min vilja att fortsätta striden, ötvertygad om att vår arms var i stånd att strida ännu langre, tastän den kastats tillbaka mot Sedan; men jag böjde mig tör min herrskares vilja och kommer nu som parlamentär, i den törhoppniug att jag skall at E. Excellenser erhålla de ärofullaste vilkor. Jag sporde derpå vidare, om den transka armån kunde draga sig tillbaka med vapen och packning under de ärebetygelser, som tillkomma alla de soldater, hvilka tappert uppfyllt sin pligt, och på det vilkor, att de under kriget icke mera skulle strida mot de tyska arm6erna. Grefve Bismarck svarade: Eder armes tappra motståud förtjenade utan tvifvel de ärotullaste vilkor, ty ni ha med 70,000 man stridt mot 220,000 man. Vi låta den kraftige befälhafvaren och de tappra soldater, som med nära en hel dag förlangt striden, vederfaras rättvisa; men det är Frankrike, som törklarat oss krig. Tyskland önskar fredens svara återupprättande; vi böra ej törsumma någ t medel tör att minska stridens varaktighet, och ett af de kraftigaste är att berötva Fraukrike en arme, som redan är vigtig genom sig sjelf, men ännu vigtigare genom de elementer, af hvilka den består, och hvilkens synes egnad att bilda kadrer för nya armeer. Vi ha på den grund beslutat, att våra vilkor skola vara följande: Den transka armen nedlagger sina vapen och föres krigsfången till Tyskland. Jag förklarade dessa vilkor oantagliga, emedan man icke bör tro, att vår arme är så slagen, och sade mig sedan vara sinnad att uppmana den till en sista, våldsam kamp. — General, tog nu Moltke till ordet, hvarje försök till motstånd är nu å eder sida omöjligt. Ni ha inga lifsmedel, er ammunition är slut, er arm decimerad. — Han inlat sig derpå i detaljer öfver vår ställning i Sdan, hvilka tyvärr eudast voro allt för riktiga. — Foör öfrigt, anmärkte han vidare, är vårt artilleri färdigt till strid, uppstäldt kring hela staden på höjderna, som beherrska den. Det kan tillintetgöra edra trupper, innan dessa ännu fått tid att utföra ens den ringaste rörelse. — Han föreslog mig att genom en af mina otficerare taga den tyska armns ställningar och dess batterier i ögonsigte och slöt med hotelsen om ett bombardement vid dagens inbrott, ifall vi icke tills dess gifvit oss. Oaktadt herrar Bismarcks och Moltkes så klart uttalade vilja att tvinga vår armå till att bege sig i tysk krigstångenskap, fasthöll jag dervid, att den borde få draga tillbaka till Frankrike, och jag hänvisade härvid på precedensfall, på kapitulationerna i Mainz, Genua och Ulm. Jag tillade ytterligare huruvida icke förbindelsen att ej tjena längre under det kriget varade, skulle i våra dagar vara en lika god garanti, som då. Man skulle kanske kunna diskutera denna basis, svarade Bismarck, om ni hade en varaktig och solid regering. Men är ni väl säker om att ens i morgon ha samma regering som i dag? Och kan ni gå i god för, att den nya regeringen skall ratificera dessa vilkor? Icke sannt, ni kan det icke, och derför skulle den af eder betonade förbindelsen icke gifva oss någon säkerhet. Det finnes hos oss ingen regeriug, som skulle vara tillräckligt stark att tvinga otficerare till att bryta sitt gitna ord. Vi lita också fullkomligt på de fransyska officerarnes ord-, sade grefve Bismarck, och det skall kanske vara möjligt att gifva dem vissa fördelar, under det viikor att de, så länge kriget varade, icke mera deltaga deri och ej heller göra tjenst som instruktörer. Men dessa fördelar kunna icke utsträckas till soldaterna. För öfrigt vilja vi så mycket som möjligt undvika allt, som skulle kunna såra er och edra trupper. I skolen nedlägga vapen i magasinerna, der vi skola hemta dem, och j skolen vid utträdet ur Sdans fästning icke vara underkastade någon af de brukliga ceremonierna. Grefve Bismarck kom deretter att tala om freden och sade mig, att Preussen hade den väl öfvervägda afsigten att fordra icke alienast en skadeersättning af 4 milliarder, utan äfven afträdelsen af Llsas och Lothringen. Detta är den enda garantien för oss, tillade han; Frankrike hotar oss oupphörligt, och vi måste dertör som ett starkt skydd emot detsamma ha en god, långt framsträckt strategisk liniek. Jag svarade, att man utan tvifvel skulle erhålla milliarderna, men att man icke skulle utan en ursinnig kamp ingå på en landafträdelse; skulle Frankrike duka under i denna kamp och se sig nödsakadt att, till fredens ernående afträda Elsas och Lothringen, då skulle denna fred blott vara ett vapenstillestånd, under hvilket hvar och en från barnet till gubben skulle lära sig vapnens handtering, för att inom kort åter börja ett jörtärligt krig, i hvilket ett af de båda folken måste såsom nation försvinna från Europas karta, lrankrike, genmälte konung Wilhelms minister, har aldrig förlåtit oss Sadowa. Ilvilka fredsvilkor vi än må gifva det, så skall det aldrig förlåta de segrar, som vi vunnit öfver det. Det skall vilja hämnas sina nederlag, och derför att kampen skall förnyas, äro vi trån och med i dag nödsakade att taga allvarliga garantier emot er, om vi vilja, att våra framgångar skola bära varaktiga frukter. Det är ett misstag att tro, det Frankrike ville kriget, svarade jag, det drefs till detsamma genom en blott på ytan herskande agitation Vår nation är fredligare, än ni tror, ty alla dess sträfvanden äro endast riktade på industrien, handeln och de sköna konsterna och kanske endast för mycket på lyx och vällefnad; tvinga den icke till åter vänja sig vid vapnen. Om ni visar eder hofsam i segren, om ni icke kränker Frankrikes patriotiska känslor genom fordran af landatträdelse, om ni inskränker er till att begära en rättvis skadeersättning, så kan ni vara säker om, att de båda länderna skola lefva i en allvarlig och varaktig ired med hvarandra. Efter de austrängningar, som Tyskland gjort, skulle man gå illa åt Preussen, om konungen läte sig nöja med ord och penningar; det vill ha materiela garantier, som betrygga dess lugn, ty det skall kanske icke på femtio är vara i tillfälle att förnya ett sådant krig, hvilket kräft så stora uppoffringar. Det är derför nödvändigt, att ni, såsom vi beslutat, samtycka till att bli krigsfångar. Eller ock öppua vi i morgon vid dagens inbrott äter elden, tillade Moltke Hvad mig angår, svarade jag, som genom en tillfällighet blifvit ötwverbetälhafvare, så kan jag icke heslnta mig för att antarnra du råa villan ae 2