Göteborgsposten – 18 september 1871, sida 2

vrt 11) vw ÖHCC.-. -A(10174111999512PPÅU HAL vunnit ny bekräftelse, och det har åter visat sig, att en nationalitet icke kan undertyckas, om den ännu är lifskraftig. Den kan visserligen undertryekas at en konstlad och onaturlig politik; men bryter omsider återigen banden, för att ännu en gång lefva sitt eget lif och uppfylla sin mission i det stora kulturarbetet, i den menskliga utveckliogen. Vi kunna förstå jublet, som i denna stund avingar upp från hvarje verklig böbmares bröst; ty vi skaita sjelfva högt medvetandet al att tillhöra ett fritt och oafhängigt folk. Och vi helsa med tillfredsställelse denna underrättelse från Böhmens herrliga land, icke derför att den invebär ett nederlag för tyskarne derstädes, utan derför att vi i Böhmens större sjeltständighet se ett medel för den czechiska nationalitetens höjande i jembredd med andra kulturfolk. De böhmiska tyskarne skola med tiden vänja sig vid att lefva broderligen tillsammans med zecherna; och i medvetandet af, i ego af sin frihet och sitt oberoende såsom nationalitet ekall dessa senares hittills hysta nat onalhat nog lägga sig. Upplyftade i hyfsning och ljus, skola czecherna snart icke längre vara det katolska prestadömets slatviska verktyg — Huss anda är icke död i Böhmen, och den nya reformationen skall, uppburen af sriheten och folkupplysningen, åter vinna utbredning i det land, som foddo den hvita svanen. I Ungorn har kejsar Frans Josef åter visat, att han vill fortgå på sin inslagna frisinnade bana. För någon tid sedan sörkunnade neml. biskop Jekelsalussy från Stuhl weissenburg, i trots af regeringens förbud, dogmen om påtvens ofelbarhet. På grund derat blef den uppstudsige biskopen häromdagen inkallad för det ungerska ministerrådet Alla ministrarne voro församlade i full ornat och emottogo biskopen i ministerpresidenten grefve Andrassys prakisal. Gretven uppläste en skritvelse trån konungen, hvari denne af gjordt ogillade och törklarade sitt synnerliga misshag öfver biskopens förhållande och ringaktning mot konungens lsghga rättsbud (jus placeu). Huru mycket det än kostade på, måste prelaten dock böja sig för den konungsliga wynd:gheten. Vi meddela här fortsättnivg af vår analys ur general de Wimpffens märkliga bok Sedan : De förberedelser, som man i Sådan gjort för den -oundviklig blitna slagtningen, upptyllde general Wimpffen med sorg; de begåvgna te :en voro för påtallande. Hertigen at Magenta hade dessutom underlåtit att inviga generalen i hemligheten at sin plan. D. 1 Sept. inbröt, och redan i den tidigaste morgonstunden öppnades kampen, hvilken skulle sluta med Chalons-armåns kapitulering. Vi förbigå detaljerna af förts skildring af slaget och vilja endast flyktigt beröra några enskilta momenter: Sedan Mac Mahon blifvit sårad kl. 7 på morgonen, ötverlemnade han befälet till general Ducrot. Wimpffen gjorde deremot ingen invänning, emedan han trodde, att general Ducrot kände äll den at marskalken fastställda bataljplanen: Först då Ducrot efter en stund gjorde en tillbakadragande rörelse i riktning mot Måzieres, ansåg general Wimpffen, som tyckte denna operation vara mycket farlig, det högst nödvändigt att motsätta sig densamma. Han meddelade detta skriftligen till general Ducrot, underrättade honom, att han blifvit utnämnd till ötrerbefälhatvare, och uppmanade honom att uppbjuda bela sin energi, för att vinna atgöraude fördelar öfver fienden, hvilken befann sig i ofördelaktiga positioner. Han lät trupperna tillochmed gripa will oftensiven, emedan hau hoppades att kunna tillintetgöra tvenne baierska kårer, som bildade den tyska armåns venstra flygel och voro mycket försvagade. Men följderna af Ducrots återgangsrörelse trädde nu i dagen, emedan härigenom ätven anura generaler nödsakades att lemna de af dem energiskt försvarade positionerna. Men eftersom den törsta kåren, som iunehade Givonneböjderna, åter ryckte fram, så begaf sig general Wimpflen till densamma. Han hade knappast hunnit upptör höjderna, då han plötsligt betann sig midt emot kejsaren. Sire sade han till honom, sakerna gå bra; vi vinna åter terräung. Då kejsaren anmärkte, att fienden utvecklade en ansenlig styrka mot transka armens venstra flygel, svarade Wimpffen: Vi skola först sysselsätta 058 med att tränga bairarne ned i Meusefloden; sedan vilja vi med alla våra trupper ställa oss emot vår nye fiende. Då Wimpfiens här afsedda operation misslyckades, derför att de fruktansvärda fientliga batterierna anställde stora härjningar i det osäkert blifna infanteriets leder och tvuugo kavalleriet att väada tillbaka, så fattade han det beslutet att söka öppna en väg för armen öfver Cariguan mot Montmedy. Han underrättade äfven kejsaren om detta beslut och uppmanade honom att begitva sig midt ibland sina trupper, hvilka skulle anse det för en ära att bryta väg för honom. Napoleon III svarade dock vägrande och motiverade sitt afslag dermed, att han ej kunde samtycka till, att blod skulle utgjutas för hans person. Wimpffen ville bege sig bort att utföra sin plan, emedan han ej längre kunde afvakta kejsarens svar, då han vid en af Sdans portar uppnåddes af en officer vid det kejserliga huset, som öfverlemnade till honom ett bret från kejsaren och meddelade honom, att den hvita flaggan svajade öfver fästningsmurarne och att han fått i uppdrag att parlamentera med fienden. Denna underrättelse träffade generalen som en blixtstråle; men emedan han ej tillerkände kejsaren rättighet att låta hissa parlamentarflaggan, så svarade han: Jag tar ingen kunskap om detta bref, och jag vägrar att underbandla. Utan att öppna kejsarens bref, begaf ban sig till staden och uppmanade soldaterna till strid, i det han sade till dem: I måsten följa mig, om vi skola kunna bryta oss igenom och om j icke vilja nedlägga edra vapen samt begifva eder i fångenskap. Men officerare och soldater vägrade att lyda och ursäktade sig för sin ohörsamhet med att hänvisa på den hvita flaggan, som på kejsarens befallning svajade öfver Sedan Slutligen lyckades det honom likväl att samla omkring 2,000 man, och med denna handfull tolk samt tvenne kanoner öppnade han kampen och bemäktigade sig nästan hela förstaden Balan. Men då ban ej fick någon förstärkning och måuga af hans folk redan dodats eller sårats, så måste han ge befallning . av åtarvända till Sådan