Göteborgsposten – 18 september 1871, sida 1

till mötes, emedan den nästan enhälligt uttrycktes. Det är ock af vigt att ordförandebefattningen i utskottet tillfaller en man, så van att leda förhandlingar, så hemmastadd i trågan och med ett på en gång så humant och allvarligt väsende, att diskussionen, om än stundom liflig, aldrig kommer att öfverskrida tillbörlighetens gränsor. I Andra kammaren segrade landtmannapartiets lista fullständigt; alla de sju ledamöterna i förra riksdagens försvarsutskott återvaldes — att af dessa åtminstone de fyra då voro, och troligen ännu äro, teml gen obskura, gjorde ingenting till saken, ty de ha väl legat till sig; men de fingo såsom förstärkning grefve Posse, hrr Carl Ifvarsson, Nils Larsson och Victor Rydberg. Anledningen till den sistnämndes inväljande anses vara, att han är den ende stadsrepresentanten på hvars lydaktighet partiet tror sig kunna lita, och skulle han i något afseende befinnas tveksam, så går det lätt för sig att arrangera så, att förste suppleanten hr Liss Olof Larsson inkallas i hr Rydbergs ställe, när det gäller att votera. På minoritetens lista — uppgjord af intelligenspartiet och eh del af venstern — hade naturligtvis några af de obskura i förra utskottet utelemnats, men i stället hade uppförts hrr Mannerskantz, Kallstenius, Palander, Jan Andersson i Jönvik, frih. af Schmidt, Koskull och Åkerhjelm. Då denna lista vid ett sammanträde hos frih. Åkerhjelm efter diskussion antogs, egde man visshet om att den skulle vid voteringen begagnas af 82, men sedan befanns, att åtminstone 13 affallit och låtit förmå sig att rösta med landtmannapartiet, eller antagit en spränglista, så uppgjord att på den jemte hrr Mankell och Sven Nilsson i Österslöf tio af förra statsutskottets ledamöter blifvit uppförda. Att den som uppgjort både denna lista och äfven den till val af ledamöter i konstitutionsutskot tet ej var, eller ej ville synas vara, i dylika bestyr hemmastadd, framgår deraf att han till ledamöter i sistnämnda utskott uppfört 12, då antalet endast skall vara 10. Men dylika listor uppgöras oftast för att förvilla nykomna, och det lyckades äfven i några fall nu. Visserligen säges det, att försvarsfrågans öde i utskottet icke ter sig så ogynnsamt, enär hvarken grefve Posse, hr Key eller frib. Ericson yttrade sig för försvarsutskottets förslag vid förra riksdagen, äfvensom att br Mankell till följd af de uttalanden ban gjort i försvarsfrågan innan han blef riksdagsman, numora måste med logisk följdriktighet drifvas till det kungliga törslaget; men alla dessa fyra rostade dock med de 106; den logiska följdriktig heten är icke deras starka sida, de personliga intressena gälla vida mera, och på dem har dessutom nu anbringats så starka tumskrufvar, att de måste lyda majoritetens bud. Konsten för dem är blott att finna en lämplig reträtt linie, som kan anlitas för skens skull, utan att öfvergifva den fana de svurit. För sam tidens och framtidens dom få de göra sig dötva. Emot förväntan remitterades de begge k. propositionerna i Första kammaren utan all diskussion, och i Andra kammaren efter några anmärkningar af hr Palander rörande en dei af den k. propositionen om sjöförsvaret. Efter förhandlingarnes slut spridde sig ett rykte att de kungliga propositionerna möj lhigen ganska snart skulle kunna afgöras i ut skottet. Dervid skulle så tillgå, att när de i utskottet föredragas, erna Andra kammarens ledamöter icke ingå i någon diskussion om detaljerna, utan helt enkelt påyrka att propo sitionerna i ein helhet skola förkastas, hvaretter votering om bifall eller afslag anställes, då den förseglade sedeln skall gifva utslaget. En sådan manöver är visserligen tänkbar, men knappast utförbar. Gillades den af Andra kammarens majoritet, sä hade den med det samma förverkat sitt medborgerliga förtroende.