Göteborgsposten – 16 september 1871, sida 1

. AiAii : k ter skola behandla frågan så, att lösningen deraf skall medföra åt en hvar af dem villlfredsställelsen af uppfyllda pligter, åt fäder; rn I c derneslandet lycka och trygghet; med grefve s Lagerbjelks (första gången): att den töregå-4l ende striden skall sluta icke med splittrade 74 meningar, utan med det bästas seger, grundad på fullständig utredning och allmän insigt; med samme ädle talare (andra gången): att arbetet allt mer måtte ölvergå från strid till ädel täflan och det gemensamma målet sålunda vinnag, då Sveriges folk icke allenast känner ioneboende lust och kraft att värna frihet och oberoende utan äfven vet, att denna kraft vunnit den ökade styrka, som ett väl ordnadt användande ensamt förlänar; med erkebiskop Sundberg (första gången): att en samvetsgrann pröfning måtte (i Andra kammaren!) egnas åt det nya förslaget och (andra gången): att samme kammares beslut nu och alltid måtte lända fåderneslandet (ej blott rusthållare och rote-bönder!) till välfärd och att samtlige hrr ledamöter uppriktigt måtte kunna säga till sig sjeltva: något annat mål kunna vi icke hatva för ögonen, då vi gå att fullgöra vår pligt, med hr Lars Hierta att frågans behandling måtte lända till ett älskadt fosterlands välgång och allrahelst med Första kammarens ålderspresident, den vördnadsvärde 77:åringen, generalen frih. Sprengtporten: ÅAtt de beslut, som riksdagen går att fatta i denna fosterländska angelägenhet, må komma att motsvara föremålets vigt och bära pregeln af det förtroende till egen kraft, som aldrig svikit svenska folket, och som detsamma, ur alla synpunkter, är fullt berättigadt att hysa! Gyllene ord, hvilka vi önska måtte stå inristade i både intelligensers och landtmäns hjertan! Ty om egoismen i denna fråga kommer att öfverflygla fosterlandskänslan, om den enskilda fördelen sättes i första och det allmänna bästa i andra rummet, om de gode herrarne vid den urtima riksdagen bevisa sig vara allt annat än Åsvenske män, då må vi med gamle kung Gösta på riksdagen i Westerås utropa, att Åallmogen är galen, då kunde vi vara frestade önska att den dag, som vi en gång helsade med så stort jubel, den 8 December 1865, aldrig funnits till i vår historia, den dag som lemnade lycksökeriet och intrigspinneriet fritt spelrum och skaffade oss på halsen det farligaste af allt regemente: bondregomentet. Och hvem vill väl sedan stå för rustbållet i de bistra tiderna, då det gäller att med ära kämpa för gamla Sverige? Troligt är att ingen at dem, som nu braska med patriotiska fraser, som nu finna rollen af samhällsomstöpare så oändligt lätt och tro att ett land kan försvaras med en ankeller blyertspenna, då vilja åtaga sig besväret! Nej, om det gäller Det finns gesäller, sjunger studenten i Blanches Läkaren och tiones det många sådana skräddaregesäller i Sverige som förste pristagaren vid skarpskyttefesten i Stockholm, Pehr Lif då behöfva vi ej vara rädda för att ta några nappatag eller, om man så vill, Lif-tag, med en närgången fiende. Det går en oro genom tiden: man gör strike både här och der; ÅInternationales ande sväfvar öfver socialismens mörka djup och hvilade häromdagen äfven en stund på — mudderverket i Halmstad. Arbetspervonalen vid nämnde verk funno nemligen aflöniogen för liten, gjorde strike och inställde arbetet. Stor uppståndelse i den lilla staden, man hade vant sig vid att höra det harmoniska gnisslandet at maskinen, det melodiska plumsandet då skoporna välte sitt intressanta innehåll i pråmen, vant sig vid de runga männens i verket glada sång. Fy, sådane (ler)gökar att ställa till spektakel! Men kanske -fanns bland dem någon äregirig sälle, någon ättling af Niels Krabbes, Dunkams eller Rutger v. Aschebergs tappra krigare, någon i sina gyllene förhoppningar besviken, Som drömde sig bli kung på hafven, Men nu på mudderpråmen hamnat har? Vare dermed huru som helst, hans djerfva planer ha redan blifvit korsade, ty en af stadens tidningar upplyser om Åatt man jemkat sig å ömse sidor, så att verket tör närvarande är i full gång. Gånge så med hvarje dy-lik strike! Eftersom vi nu en gång befinna oss ett stycke Åsöderut. så låtom oss nu genast meddela våra läsare följande godbit ur den alltid originelle Engelholms Tidning. En besynnerlig sörgifmingshistoria läses nu i alla (?) svenska tidningar. Det är generaltulldirektören Bennich, som säges hafva blifvit förgiftad — i Engelholm, under det han här för någon tid tillbaka skulle häfva spisat middag — som han likväl icke gjorde. Han kom hit sent på aftonen och reste härifrån norrut påföljande f. m. samt blef i Kongsbacka sängliggande sjuk. — Warbergs Tidning, som u spridt förgifiningshistorien och påstått att hr B. druckit med blysocker tillsatt vin, borde besinna, att sådant vin kunnat af den sjuke förtäras i Torekow, Laholm Båstad, Falkenberg eller i sjelfva Warberg. Vi hafva förut aldrig hört att någon blifvit sjuk af det vin, som drickes i Engelholm. Det berättas visserligen att hr kustchefen Virgin vid generaltulldirektörens afresa härifrån uppvaktade sin förman med en butelj hvitt portvin; men ingen lärer väl vilja påstå att detta var forgiftadt. Härat framgår åtskilliga saker: pro primo: Att generaldirektör Bennich skulle hatva spisat Lj am