Göteborgsposten – 13 september 1871, sida 2

Ifeskola vi sannolikt leverera ett afgörande slag, oc n h Å 8 8 — — — -mAi — de förlorade slagen och kapituleringen i Setills dess skall du vara tillbaka. Oaktadt sin högaktuing för kejsaren framkom likväl prinsen med ywerligare de: anmärkningen, att han måste ha en ordre trån Mac Mahon, som var örverbofälhafvaröfver armen. Kejsaren svarade, att han ge nast skulle få en sädan ordre, och prinser offentliggör ordagranat tvenne ordres af d 19 Aug., den ena från kejsaren, den andr: från Mac Mahon, enligt hvilka han skulle lemna armen för att begifva sig med ett upp drag till Italien. Prinsen anlände d. 21 till Florens, til Vietor Emanuel. Han säger, att han ej kar närmare redogöra för de underbandlingar, har nu förde; han vill endast omtala dem, för så vidt det är nödvändigt för hans personliga försvar. Det var ej någon lätt uppgitt at förmå Italien till att kort och godt förklara det segerrika Preussen krig, isynnerhet som utgången förnämligast berodde at kabinettet i Wien. Han visar genom citat af ett offentligt aktstycke, en depesch från Maleret, att det är oriktigt, då man sagt, att ministören i Paris icke var underrättad om hans sändning och ogillade den. Han satte sig i förbindelse med general Trochu för att tå veta, huru sakerrna stodo i Paris. och för att erfara dennes åsigt om, hvilka råd han skulle gifva i militäriskt hänseende, tör den händelse att Italien deltog i kriget. Det kunde inom åtta dagar uppställa 50,000 man, hvilka skulle om fjorton dagar vara ökade till 100,000 man, om en månad till 150,000 man. Skulle de italienska soldaterna marschera öfver Mont Cenis till Belfort eller öfver Alperna mot Minchen? I senare fallet måste man ovilkorligen ha Österrikes bitall. Trochu svarade d. 25 Aug, att underrättelserna från krigsskådeplatsen läto bättre, och att ide italienska trupperna borde sammandragas vid Lyon för att hota preussarne i venstra flanken i riktning mot Belsort och Langres. D. 27 Aug. mottog prinsen en mängd depescuer, att armön icke marscherade på Paris, och han ville nu ej stanna längre i Florens. Han skickade nämnde dag töljande telegram till kejsaren: Jag tror icke jag kan förmå Italien till krig, förrän nya händelser inträffa. På eder befallu ng har jag vägrat inlåta mig på något slags diskussion om en diplomatisk inblandning... Det skrifves till mig från Paris, att man angriper min sändning, att man vill göra den till föremål för en interpellation i kammaren och att ministrarne skola försvara mig illa. I denna ställning får jag bedja er gifva mig bostämda ordres; endast tre äro möjliga: 1. Antingen skall jag stanna här och fortsätta underhandlingarne, hvilket jag icke önskar; 2. eller begifva mig till er; det skall vara svårt för mig att icke taga vägen genom Paris; 3. eller ock måste jag ha frihet handla så som jag tycker vara fördelaktigast, om ni tror, om ni tror att jag ej kan vara till någon nytta för er. Jag atvaktar edra befallnmgar och beder er tydligt formulera dem. Samma dag svarade kejsar Napoleon i följande telegram: Jag har mottagit dina depescher. Här är ingenting nytt. Jag beder dig stanna, der du är, för att fortsätta unuerhandlingarne. Jag skall skrifva till Paris, att man skall försvara dig, om du angripes. De tre följande dagarne tillbragte prinsen i etark sinnesrörelse, vacklande emellan om han skulle stanna i Florens eller resa sin väg i trots af kejsarens befallningar. Andra depescher underrättade honom om, att kampen kunde böria i hvad ögonblick som helst ach att han skulle komma för sent Han beslöt då att stanna, för att ej göra sig skyldig till insubordination. Han fruktade för att skola skada kejsarens sak genom att lemna Italien; ty denna makts hållning kunde varit af algörande betydelse, om vapenlyckan icke varit så fullständigt emot Frankrike, eller om kampen endast varit oafgjord. Vid underrättelsen om dan skref han d. 4 September till kejsaren för att meddela denne, att han önskade dela hans fångenskap: Olyckan kan endast ännu fastare knyta de band, som allt ifrån min barndom förenat mig med eder. Kejsaren svarade i ett bref från Wilhelmshöhe af d. 17 Sept., att han var mycket rörd öfver prinsens anbud, men önskade vara allena med de få personer, som följt honom. Jag hoppas, skref kejsaren till sist, att vi skola under lyckligare förhållanden återse hvarandra; tills dess upprepar jag försäkringen om min uppriktiga vänskap för dig. Härmed slutar prinsens försvar; men han beledsagar det med ett Post Scriptum, hvari han hättigt angriper upphofsmännen till revolutionen d. 4 Sept., Åpreussarnes allierade inne i landet. Han vädjar icke till nationalförsamlingen, der en tirad mot kejsaren och hans slägt är det bästa medlet att vinna bitall hos den hvita och den röda fanans anhängare, men han vänder sig till folket, sägande sig vara förvissad om, att ett nytt plebiscit skulle å samma utgång, som de plebiscit, hvilka verkställdes åren 1800, 1804, 1815, 1848, 1851 och 1870 (9). Förhållandet mellan franska regeringen och Italien skall vara ganska spändt. I Rom exproprierar nem!. Italienska regeriogen för statens behof flera kloster och bland dessa ätven ett, som står under franskt beskydd. Då den italienska kommunalkomiten skulle taga detta kloster i besittning, täffade den här ett ombud för franska sändebudet hos påfven, grefve darcourt, och ban törevisade dem en kategorisk orden från sändebudet, att densamma mananot albulla atftlyamanna Afa TN Lr PM