Göteborgsposten – 13 september 1871, sida 2

d I kade honom derpå följande svar: Palatcot S:t Cloud, d. 25 Juli 1870. Min käre kusin! — Vi ba i ministerrådet tala om de saker, som beröra dig; de här fattade beslu ten gå ut på följande: prins Napoleon skall ha hög sta befälet öfver utskeppningstrupperna och Dan marks allierade trupper, om konungen dertill lem. nar sitt samtycke. Flottan skall vara alldeles obe roende under befäl af amiral Bouöt-Willaumez, som dock skall ha ordre om att träffa ofverenskommelse med prinsen för att följa operationerna. Tills dess kan du följa med mig. Jag tänker fara om Ous. dag eller Thorsdag. Var förvissad om min vänskap! Napoleon. Detta beslut minskade utsigterna till en lycklig expedition — heter det vidare i broschyren —, emedan det delade befälet, hvarigenom osäkerhet och slitningar kunde uppstå. Prinsen försäkrar, att han icke kände sig personligt sårad; men han hade sina egna planer om ett kombineradt angrepp till lands och vatten (med kanonslupar, flytande batterier o. 8. v.), och han väntade ej något resultat af de stora pansarskeppen. Sjöministern var dock af annan mening, och majoriteten inom kabinetten höll med honom. Efter någon tvekan mottogo prinsen och de öfriga officerarne befälet, så som blifvit af kejsaren tormuleradt. Prinsen visste emellertid, emedan han kände, huru det brukade gå tilliförvaltningen, att det skulle draga ut på tiden med kårens och flottans utrustning, isynnerhet då Napoleon III var borta, och han begärde derför ifrigt tillåtelse att tå fara med kejsaren, under det tilisynen lemnades åt Trochu och Willaumez. Han ville ej stanna i Paris, då kejsaren var borta, troligen på grund af hans spända förhållande till kejsarinnan, som skulle öfvertaga regentskapet. För att betäcka sitt ansvar atskickade han d. 25 Juli till kejsaren en officiel note af följande innehåll: Det framgår af de beslut, med hvilka kejsaren gjort mig bekant: 1. Att prins Napoleon far med kejsaren; 2. Att amiral Bonet har högsta befälet öfver alla eskadrar, men skall träffa öfverenskommelse med prins Napoleon; 3. Att högsta betälet öfver den fransk-danska armån tillkommer prinsen såväl som den diplomatiska ledningen. Återstår att mottaga kejsarens befallningar om 1. Den hållsing, som skall intagas i afseende på Danmark; 2. Om de militära operationerna, och 3. Angående den person, åt hvilken det skall öfserlemnas att i kejsarens och prinsens trånvaro leda förberedelserna. Man måste vara en energisk man för att kunna öfvervinna de hinder som skulle uppstå, om krigsoch sjöminiefarr elulla 5 ———C fula UIU, utan att kejsaren var tillstädes. Trochu var enig med kejsaren om, att landstigningetrupperna ovilkorligen måste utgöra en väl ordnad kår. Efter det närmare förslag härom blifvit gjorda, hette det till slut i noten, att kejsaren borde före sin afresa hålla ett ministerråd för att gifva de båda ministrarne de bestämdaste ordces och angifva den person, som skulle med den vidsträcktaste sollmakt organisera expeditionen. Samtidigt med denna note tillställde prinsen kejsaren ett enskilt bref, hvari han starkt betonade de svårigheter, som voro förenade med expeditionen, tilläggande, att sjöministerns ovilja och tvenne andra ministrars fientlighet gjorde dessa svårigheter ännu större. Han bad ifrigt om enhet i befälet och tillade: Sker det icke, så skall resultatet bli: 1. Att förberedelserna utföras långtsamt och illa; 2. Att expeditionen icke kommer att bli af synnerlig betydelse, och 3. Att franska flottan skall visa sig lika vanmäktig i detta krig som i de föregående, att hon blott skall vinna ringa ära och ej uträtta något allvarsamt. Prinsen var således till namnet chef för en expedition, som ännu icke bragts till stånd, och åtföljde tills vidare kejsaren. Det gick alldeles så som han förutsett: förberedelserna verkställdes mycket långsamt, och den ena olyckan följde med sådan hast på den andra, att expeditionen alls icke kom i väg, fastän generol Trochu och amiral la Ronciöre le Noury gjorde de största ansträngningar. Den sistnämnde kom under tiden till Metz för att underrätta kejsaren om de svårigheter, han hade att bekämpa. D. 28 Juli tor prins Napoleon med kejsaren till Metz, och hans ställning reglerades genom en ordre från den tillfillige krigsministern, general Dejean, enl. hvilken han attacherades vid högqvarteret. Från d. 28 Juli till d. 19 Aug. var prinsen bos kejsaren i högqvarteret, der han delade den allmänna smärtan öfver sakernas gång. Han upplyser nu, huru det hänger ihop med hans afresa från armån, hvilkerrhans siender ejorde ull en vanhedrande flykt. Sistnämnde dag besökte neml. kejaren honom i hans tält i Chålons och sade till honom: Sakerna gå illa. Du är mig icke till någon nytta här hos mig; en enda chance, som är föga sannolik, men likväl möjlig, skulle vara atgörande; den består deri, att Italien uttalar sig för Frankrike, förklarar Tyskland krig och drager Österrike med sig. Ingen lämpar sig bättre än du för denna sändning till din svärfar och till Italien. Du skall genast resa till Florens. Jag skrifver till konungen; här är mitt bref. Prinsen blef mycket förvånad och motsatte sig till en början kejsarens vilja. Hans högsta önskan var att få stanna hos soldaterna, och han anmärkte, att det töreföll honom föga sannolikt, att man skulle kunna gehast erhålla Italiens aktiva bistånd, än mindre Österrikes. IIan hade personligen ej något lirekt ansvar för händelsernas, och han önskade helst att stanna hos kejsaren. Napoleon III tålte emellertid icke motzägelser, utan åberopade sig isynnerhet dervå, att prinsen ej kunde gagna honom vid nären, isynnerhet som han sielf måst lemna