Göteborgsposten – 12 september 1871, sida 2

SukKIIUG UMrronas. Från Utlandet. Telegrafen har bragt oss underrättelse om, att Turkiets storvizir Aali Pascha aflidit. Denna notis har måhända föga intresserat flertalet at våra läsare; och likväl äro Turkiets förhållanden af synnerlig vigt för den allmänna ställningen i Europa, ej minst för den skandinaviska Norden, som städse hatt mycket med dem gemensamt. Det torde derför icke vara utan intresse att erfara, det Turkiet med sin storvizir Mehemed Aali Pascha gjort en stor förlust. Och vilja vi af denna anledning i några snabba drag utkasta en biografi af denne ej obetydlige statsman: Född af låg härkomst — han var son till en portvaktare i Stambul — fästade han 20 år gammal uppmärksamheten vid sig genom sina dikter, som han utspred och hvilka särskilt kommo till Reschid Paschas kunskap. Reschid Pascha ansågs för Turkiets Canning och visste äfven att rättvist belöna förtjensten. Han anställde derför den unge Aali, som utmärkte sig genom språkkunskaper, i utrikesministeriets öfversättningsbyrå och egnade sig åt hans uppfostran såsom diplomat. Aali fick också åtfölja sin förman Reschid till Wien, Paris och London, i hvilken senare stad han, den 26:ärige diplomaten, qvarstannade år 1841 såsom sändebud. Redan år 1846 blef Aali utrikesminister, under det Reschid Pascha var storvizir, och år 1852, då tvisten om den heliga grafven började, utnämndes han första gången till storvizir. Sedan dess flera gånger störtad och åter upphöjd, begaf sig Aoli Pascha år 1855 såsom Portens ombud till konferenserna i Wien och ett år derefter i samma egenskap till kongressen i Paris, genom hvilken den bekanta freden bragtes till stånd, som afslöt det orientaliska kriget. Sedan dess har han med korta atbrott varit storvizir och själen i den politik, som idkats af Turkiets storsultan. Aali Pascha etälles med rätta i jemnbredd med vår tids mest framstående diplomater, och Turkiet lider genom hans död en svår förlust. Han var i allt sitt görande och låtande en äkta turk, som med ringaktning betaktade den europeiska diplomatien och den europeiska civilisationen, på hvilken denna i ud och otid åberopade sig gentemot Turkiet. Innerligt ötvertygad om nödvändigheten at grundliga reformer i det osmaniska riket, var det hkväl hans ledande grundsats att endast småningom genomföra desamma och så, att de utvecklade sig ur statslifvets eget inre väsen. IIan sökte derför ätven att försvaga det ungturkiska partiet genom att muta eller aflägsna dess ledare; likasom han jemväl umgicks ytterst forsigtigt med den europeiska diplomatien, gentemot hvilken han visste att städse upprätthålla det turkiska rikets sjeltständighet, under det han undvek hvarje anledning till brytning eller schism. Då man år 1867 med anledning af upproret på ön Kreta tordrade denna ös afträdande till Grekland, uppreste han sig deremot, i tanka att det skulle bli början till hela Turkiets sönderstyckande. Han begaf sig derför till ön och lugnade den, genom att insätta en blandad styrelse och utfärda en allmän amnesti. Behandlingen af denna sak betraktades allmänt som ett diplomatiskt mästerstycke af Aali Pascha, som i detta fall hade emot sig ej allenast Ryssland, utan äfven Frankrike samt England och Österrike. Aali Pascbas mål var att befria Turkiet från de främmande makternas inflytande och att i politiskt hänseende ställa det helt och hället på egna ben. Deri hade han lyckats i ej oväsentlig grad, då döden öfverra-kade honom. För hvarjom och enom, som under de senaste decenmerna uppmärksammat den orientaliska frågan, är det en skyldighet att egna en tacksamhetsgärd åt minnet af den statsman, som vetat att på samma gång bäfda Turkiets anseende och behålla lugnet i Orienten. Rörande mötet i Salzburg mellan de tyska och österrikiska kejsarne skrifves derifrån d. 7 d:s: I dag på förmiddagen besökte ministrarne och kejsarens sviter hvarandra. Kl. 1 e. m. besökte kejsar Frans Josef den tyske kejsaren i hotellet, der denne bodde. Kl. half 5 gaf den förre stor taffel, hvilken bevistades saf de båda kejsarne, erkehertig Ludvig Vic