Göteborgsposten – 9 september 1871, sida 1

OBH, PMS AfHAau II0TGACHGCIMHS 1011 mot en stackars potatiskokande madam, men inne i sjelfva staden ställde hon, oss veterligt, ej till något värre spektakel än att hon på ett par ställen borrade ner sig i stora hamnkanalens grumliga vågor och i törbigående gjorde en påhelsning i Göteborgs Hushållskällare, dymedelst åstadkommande en puff så kolossal, att ej ens källarens genialiske egare kunnat drömma sig maken. Egendomlgt nog ha vi dock ännu icke sett till några annonser syftande på det märkvärdiga naturfenomenet: blixthalstrad rökt sill (8. k. Halmstadlax) eller någonting annati den bekanta, glada stilen. Apropos puffar och rökt sill så ha Ystads båda tidningar råkat i lufven på hvarandra Just med anledning af till landtbruksmötet härstädes insända prof på nämnde stads rökeribolags sill. Den ena af de aktade organerna för den allmänna meningen på platsen, Skånska Telegrafen innehöll nemligen någon tid efter mötet en notis, hvari det hette att trån Ystads rökeribolag till expositionen i Göteborg insändts profver på rökt sill, som jurymännen förklarade för utmärkta, endast beklagande att varan ej blifvit anmäld i rätter tid, för att kunna täfla om pris, då den skulle erhållit den större eilfvermedaljen. Den puffon föreföll emellertid Ystads Tidning alltför bastant, hvadan denna framkastade temligen tydliga vinkar om att det hela endast vore sagert snack. Telegrasen blef rasande och omtalade helt öppet för allmänheten något som en af mötets jurymän, fiskeriintendenten frih. Cederström, vid ett enskildt samtal yttrat, eller att den rökta Ygdrasill — nej, Ystadssillen haft alla möjliga utsigter till prisbelöning och att således äfven denna gång det gamla ordspråket besannats: ingen rök utan eld. Och dermed skulle tvisten varit slutad, sillens heder räddad och Ystads Tidnang stukad — men då uppenbarar sig plötshgt en tredje kämpe på valplatsen. Det var ingen mindre än vordföranden uti 28 klassjuryn vid XIII Landtbruksmötet, som till den sistnämnda tidningen inskickade töljande uppsats: Ännu något om den rökta sillen. Med anledning af fortsatt polemik i Ystads begge tidningar rörande förenämnde vara, exponerad vid landtbruksmötet i Göteborg, torde nedanstående fakta böra omförmälas. Den i tio blecklådor nedlagda rökta sillen aflemnades till 28:de klassjuryn för att granskas i närvaro af ett ombud från rökeri-bolaget, som begärde sådan granskning. Vid öppnandet af en af dessa lådor befanns innehållet icke i friskt tillstånd, utan ansågs enhälligt af jurymännen något förskämdt både till smak och lukt. Detta bedömande delgafs ombudet, liksom åsigten att nedläggningssättet icke torde förmå att länge bibehålla varan frisk, då mycket luft omgaf den löst liggande sillen, som dessutom i nyrökt tillstånd, till följd af sin lättskämdhet, alltid borde kunna vara bättre, af finare smak och värdefullare, än längre förvarad. Om också således den exponerade varan i föreskrifven tid och ordning blifvit anmäld, hade den dock icke, i befintligt tillstånd, kunnat tilldömas något som helst pris. Friherre Cederström hade som ledamot i en annan klassjury icke det ringaste att göra med nämnde rokta sill, utan endast med fiskodlingsföremål. Katalogen, lätt tillgänglig och äfven upptagande prisdomrarne för hvarje klass, upplyser vidare härom. Ordföranden uti 28:de klassjuryn vid XIII Landtbruksmötet. Detta var hvad tidningen ganska befogadt anmärker slag i saken, och det ett dunderslag ändå. Jublande som Akilles vid Hektors lik, håller JYstads Tidning för näsan för att ej må illa af den elaka lukten och ger hånande sin motståndare följande obarmhertiga gliring: Hvad säger nu Ystads rökeribolag om ofvanstående officiella intyg, som klart och tydligt bekräftar Ystads Tidnings från början uttalade misstankar rörande sillens utmärkta beskaffenhet, den på ett hår hängande större silfvermedaljen samt ena jurymannens, frih. Cederströms fördelaktiga utlåtande? Och hvem är det vidare, som ännu mera skämt bort den redan förut skämda varan? Är det Ystads Tidn., som ej ville tro på de i rekommendationsväg något plumpt gjorda försöken, eller är det det parti, som gjort uppslaget till och sedermera försökt försvara en alldeles ohållbar sak?! Frågan torde bli kinkig nog att besvara och har utan tvisvel smakat vederbörande lika ljufligt som salt i surt öga. Emellertid tyckes det vara ådagalagdt att Ystads-sjllen är en rohållbar sak, som torde ha svårt att hålla sig uppe, åtminstone så länge hon är — på röken. Och hvem kommer väl i sjelfva verket ut med det? Vid stadsfullmäktiges första sammankomst efter slutade sommarferier, i Thorsdags, antogs den nya Brandordningen i sin helhet, utom den besynnerliga paragrafen som handlar om högsta betälet vid eldsvådor. I början af denna heter det nemligen, att högsta befälet vid eldsvådor tillkommer landshöfdingen, derefter polismästaren och sist brandchefen. Men i slutet förekommer följande, lindrigast sagdt, egendomliga tillägg: Vid alla tillfällen mottager likväl brandkåren endast af brandchefen order om hvad kåren har att utföra. Om denna blifvit lag, skulle, som en talare riktigt anmärkt, ett lika löjligt förbållande uppstått som om t. ex. en öfverste ville personligen ge ett kompani at sina soldater en order, men dessa istället för att lyda upphofvo ett: Nej pass nädr öfverste, vi ta inte emot order af någon ann än nådi lyttnanten! Vi taga för alldeles afgjordt att äfven Kgs Bfhde vid sanktionerandet af förordningen skall låta de döda hvila i ro. Med den nya brandordningens antagande försvinna äfven de sorgligt ryktbara larmskotten: man skall kunna sofva lugnt i sin säng z ee 7 oo MO OL mm MM —