Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 2

eende, grönskande jorden efter alla de millioner lyckliga, oskyldiga varelser, som bäddas ner till evig glömska i dess kalla famn? — Nej, hon ler ju lika mild och vänlig bredvid do sköflade blommorna och den fallna eken. Och sjelfva himlen uppöfver dig, är han icke döf för denna sköna jords suckar, när hon, försmäktande af törst, eller darrande af rasande stormar, vänder sina bedjande blickar upp till honom? Jo, hans sol bränner endast ännu hetare och åskan rullar blott ännu hemskare fram emellan fräsande blixtrar. Och du, ensam skulle vara ostördt lycklig, för dig ensam skulle denna omätliga natur göra ett undantag. för dig, som ensam, bland alla skapade väsen, bryter emot dess lagar och undflyr dess välsignelser? Nej, äska och njut af ditt lif så att du, liksom de öfriga atomerna, kan utan fruktan sjunka ned i det oändligas djup, lika mycket om du ryckes från lyckans solbelysta höjd eller sorgens mörka klyfta. (Forts.) —— LLA