Göteborgsposten – 8 september 1871, sida 1

frågor, på hvilka man ändå aldrig får annat än hånando svar och åt hvilka i skullen skratta, om I hörden dem, I qvinnosmädare! Vänta nu blott litet, jag är snart ibland eder och skall instämma i korus med er, när I skymfen och hånen det kön, som jag ända tills nu förvexlat med englar. — — — — — Dock. nej! — det skall jag icke. Må det ha varit en lögn! — men den lögnen var i alla fall skönare än någon sanning i hela mitt glädjefattiga lif någonsin varit eller skall blifva! O! den som aldrig hade vaknat ur denna dröm! Och nu, farväl! allt, allt hvad jag minnes ljuft och solljust och lyckligt! Han reste sig upp, men kunde icke slita sina ögon från Anna; det var liksom om dertill skulle fordrats ett par stora, klara tårar, som han måste krossa med ögonlocken, på det utt de icke skulle halka ned öfver hans kinder. — Och sedan bort härifrån! Långt och för alltid! — Ännu en gång skall jag se henne, ännu en gång skall hon lägga sin hand i min — till afsked! — men den skall icke värma mer, utan bränna! — Och han försjönk åter i sina dystra betraktelser. Nu anmälde någon att budet var färdigt att afgå till staden, om herr magistern hade något att skicka med. — Jag kommer sjelf med, sade han, bed dem vänta ett ögonblick! Han tog endast fram det nödvändigaste för en dags vistelse i staden med sig och gick nu tillbaka till lusthuset. — Hur är det, herr Jouhten? frågade Anna. — Jag tackar, mycket bra, jag tänker följa med till