Göteborgsposten – 6 september 1871, sida 1

som alla höllo af den gamle oförarglige studenten och förstodo att värdera hans redliga karakter, fastän ingen professionstitel och ingen ordenstjerna tjenade som orlofssedel derpå. Han och Michaöl hade, trots olikheten i ålder, blifvit de bästa och förtroligaste vänner. Båda hade hos hvarandra funnit en man med sunda åsigter och godt hjerta. — Hvar håller du hus, unge filosof? sporde Utopics, vi söka dig ju öfverallt och isynnerhet mamsell Anna här, som är mycket ond på dig och med sin strängaste onåd ämnar bestraffa en pligtförgäten slaf. — Hvad i all verlden har jag då förbrutit? — Tro honom icke, herr Jouhten, jag har icke sagt ett ord ditåt. — Sagt, nej, men tänkt så mycket mer, neka icke till det, stränga herrskarinna! Först och främst glömde du igår att vattna både löfkojorna och georginplantorna, som du en gång för alla åtagit dig, utan svärmade omkring i går afton, Gud vet hvar; sedermera har du i dag glömt att gifva dufvorna mat och tror att de, liksom du, kunna lefva bara af kä.... hm, ... solsken och vackert väder. Afbed genast din förbrytelse och sök att vinna åtminstone någon lindring i straffet! — Ja, sannerligen, svarade Michaöl, helt förlägen, jag måste tyvärr erkänna mig skyldig och oförtjent af all skonsamhet. I går afton var jag borta hos gabben Hiljanen och kom att dröja der så länge att, — så att — — — Så att du glömde det, och dufvorna med, Din,