Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 1

skof i utförandet mer än för en mycket kort tid och då alltid under viss fara för statsmaskinens jemna gång. Det gifves ej mer än tvenne sätt, hvarpå en riksförsamling kan utöfva sådant tryck på regeringen: antingen indirekt — för denna torm utgör England den renaste typen — eller direkt, såsom tullstän digast finnes uttryckt i Norges grundlag. Häri har synts oss ligga en naturlig grund för att vid behandling at frågan, huruvida Sveriges statsskick är parlamentariskt i nämnde mening, utgå från en jemförelse med förbållandena inom dessa länder. Det är så långt ifrån att vi vid någon af dessa former vilja binda den ifrågavarande utvecklingen af Sveriges statsskick, att vi tvärtom, derför tadlade af vår ärade motståndare, sökt ådogalägga att den svenska parlamentarismen eger en annan egendomlig betydelse och att den bör från dessa förutsättningar vidare fortskrida. Sannt är visserligen att vi aldrig gjort oss skyldiga till den besynnerliga föreställning, som Degl. Alleh:s fört. aynes hysa, att parlamentarismen i Sverige leder sin begynnelse och sitt ursprung från den dag, då interpellationsrätten blef intörd, då estatsrådets ledamöter fiogo skyldighet att inför kamrarne försvara sina förslag etc. Detta vore att hysa väl små fordringar på vilkoren för att ett statsskick skall undergå förändring. Låtom oss höra hvad en förtjent statsrättslärare, prof. Rydin (-Betraktelsor i representationsfrågan-) yitrar i detta ämne: För att Sverige skall i och med representationsreformen erhålla ett parlamentariskt styrelsesätt, fordras å ena sidan, att de S5 i R. F., som ordna konungens, statsrådets och representationens förbållande till hvarandra, ändras, så att konungens rätt att allena besluta i regeringsärenden afskaffas; att rättigheten till utnämning af embetsmän ötverflyttas från konungen till ministrarne, och att embetsmännens inamovibilitet upphäfves; å den andra att de Så. som förbinda R. St. eller deras revisorer eller ombud att afhålla sig från hvarje inblandning inom regeringsoch domaremaktens områue, borttagas; att det nu för riksdagen gällande sättet för handläggning af vigtiga yttre politiska angelägenheter genom ett Hemligt utskott upphör; samt att ständerna atsäga sig sin revisionsrätt och rätt att ingå i specialitet vid statsregleringens fastställande, utan i dess ställe klumpvis votera åt ministrarne budgeten och bestämma beloppen efter endast personligt förtroende tör dem. Med ett ord alla de stadganden, som efter den varning, vi fått at Frihetstidens statsskick, ha ingått i vår grundlag för att göra konungen till styrelsens centrum, försäkra domaremaktens sjelfständighet och skydda embetsmännen emot störande inträng från representationens sida, skola kullkastas. Men jemfore dessa yttranden af en utmärkt vetenskapsman med Dagl. Alleh:s ungdomligt glada föreställningar om huruledes man med stark fart närmar sig parlamentarismen, i följd af interpellationsrättens införande o. 8. v.! När vår ärade motståndare påbördar oss den åsigten att det konstitutionella och det parlamentariska samhällsskicket skulle stå i motsats till hvarandra, så vilja vi helst andga att hans misslörständ är ofrivilligt. vi hafva annars tvärtom påstått att den parlamentariska samhällsformen alltid måste vara konst:tutionel (således långt itrån motsatt till denna): konstitutionalismens motsats ha vi helt naturligt funnit i absolutismen. När han vidare förmenar att det sväfvande, som han tror sig hafva påträffat i vär uppfattning af det mycket omtalade begreppet, skulle bero på farhåga för att stöta den allmänna meningen för hutvudet och således utgöra ett försök att lämpa våra ord ej etter vår egen utan etter andras tankar, är ban likaledes stadd i villfarelse. Man är icke frihetsfientlig, dertör att man ej i ett och allt instammer i detta rop på parlamentarism, hvilket ofta leder sitt utsprung derifrän att man ej gjort sig reda för hvad ordet innebär. När Mourad nyligen uppträdde såsom kandidat till en ledig plats i danska folkethinget uttalade ban sig om detta ämne på följande sätt: al den megen Tale om parlamentarisk Ministerium passer ikke paa vore Fornold; vi kunne ikke saaledes dele oss i skarpe Partier enten absolut for eller absolut imod Ministeriet. Hvad det kommer an paa, er at have dygtige Mend, som gjöre deres Bedste til at tremme det almene Vel. Detta yttrande, hvilket går nycket längre i hvad vår ärade antagonist troligen skulle kalla antiparlamentarisk riktning än vi vilja gå, fälldes at en man, vid hvars namn Danmarks hela konstirutionella utveckling är fästad, och det fälldes intör en frihetsälskande åhörarekrets, som straxt derefter skulle genom sitt votum tillkännagifva huruvida de gillade eller ogillade talarens åsigter. I Norge har nyligen en stor del af den sansade pressen uppträdt mot den med Nya Dagl. Allehanda likartade mening, som derstädes förläktas at Björnstjerne Björn.Ai. 4 Mm HH Ah