Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 1

märker man der att konseqvenserna af denna teori, när den tillämpas på våra förhållanden, skulle blifva att Storthinget (riksdagen) valde statsråden efter samme grunder som det numera utser t. ex. revisorer af statsverket. Skulle då icke i Sverige, med det stöd man här eger af grundlagens ord och konstitutionel häfd, en publicistisk organ våga uttala ord likartade med dem, som i våra brödraländer, hvarest dels de faktiska dels de rättsliga förutsättningarne för en engelsk parlamentarism äro betydligt större än hos oss, fritt och öppet yttras af ansedda män? Vi antydde i en af våra uppsatser det bekanta förhållandet, att medan på kontinenten sönerna inom de aristokratiska eller i ekonomiskt hänseende framstående familjerna vanligen egna sig åt statstjensten, så utgör deremot det mål, till hvilket ungdomen ur Englands högre klasser sträfvar, icke embeten inom förvaltningen utan säten i parlamentet. Äfven när den ergelske ädlingen i en mera framskriden ålder tillträder sitt majorat, lemnar han derför icke politiken, utan fortfar att drifva denna såsom ett slags sport, ett tidsfördrif, och tack vare den grundliga bildning, hvaraf hans ifver understödes, utgår han vanligen ur dessa sträfvanden såsom en verklig statsman-, tillade vi. Vår samtida underrättar oss att verlden kännt sig förbluffad öfver detta yttrande. Man lemnas emellertid i ovisshet om huruvida törbluffningea sträckt sig tillDagl. Alleb:s hela redaktionsverld eller om den stannat inom förs:s egen mikrokosm. Förmodligen har endast det senare varit fallet, men att här häpnaden icke varit obetydlig, det framgår deraf att förf. med en fromhet, hvilken knappt öfverträffas af Väktaren, föranledes till en invocation af Försynen. (Det vore i förbigående sagat, skäl att Dagl. Alleh. vid framtida temporära vakanser i tidn:s ledning ifrån Väktaren lånade något helt annat och vigtigare än fromheten!) Tydligt är att förf. vid ordet sport tänkt på kapplöpningar eller dylikt och föreställt sig t. ex. att parlamentsledamöterna i brokiga Jokeyjackor skulle galoppera upp till parlamentshusets trappor. Vi tro att personer med mindre uppjagad fantasi än den ärade förf. måste gifva åt våra ord en mera nykter tydning. Vi bafva allt för mycken aktning för Nya Dagl. Allehanda, sådan denna tidning framstår under sin talangfulla ordinarie ledning, för att icke med ledenad vara vittne till ledare sådane som den, med hvilken vi nu nödgats sysselsätta våra läsare. Hvad vi anfört torde finnas tillräckligt för att motivera att vi förmodligen ej vidare komma atti detta ämne polemisera med denne motståndare. Skulle saken fordra att vi ytterligare deltaga i diskussionen om den vigtiga frågan, ega vi tillfälle att vända oss mot Samtiden, hvilken hedrat våra uppsatser med några anmärkningar, öfver hvilka, i motsats till Dagl. Alleh:s, skulle kunna sättas såsom motto: Fortiter in re, leniter in modo.