Göteborgsposten – 4 september 1871, sida 2

SV AR 14 OP AA— domen så lågt, att det blifvit möjligt för äfven mindre bemedlade att förskaffa sig sådana. De ha nemligen kostat endast 1 rdr för hela sommaren. Från Utlandet. ; Våra läsare känna redan, att Frankrikes nationalförsamling antagit det af oss förut meddelade utskottsbetänkande, som utnämner Thiers till president för republiken Frankrike, hvilken i dag för ett år sedan utropades på ett fallet kejsardömes ruiner. Men läsaren känver icke, att stämningen under törhandlingarne varit så bitter, att Thiers återigen varit nära att taga afsked. Anledningen härtill var det anförande, hvarmed utskottets föredragande hr Vitet ioledde utskottsbetänkandet, i det han sade: Rivet och de öfriga deputerade, som anslutit sig till hans förslag, ha säkerligen varit ledda af de bästa bevekelsegrunder, men de skulle ha gjort landet en större tjenst, om de ännu någon tid dröjt med sitt förslag. (Bifall från högern. Långvarig rörelse). Man har till försvar för ett snabbt afgörande anfört, att det är nödvändigt att åvägabringa ett tillstånd, som är betryggande för krediten och arbetet, och härtill fogas ytterligare den anmärkningen, att det demokratiska partiet misstänker församlingen för att vilja öfvergitva den öfverenskommelse, som ingåtts i Bordeaux. Förslaget har emellertid emot upphofsmännens afsigt förvärrat det onda, som det velat afhjelpa. (Bifall från högern. Ny rörelse). Nu, då förslaget en gång blifvit väckt, har komiten velat visa sitt försonliga tänkesätt genom att ingå på detsamma med några förändringar. Förslagsställarne ha sjeltva varit villiga att samtycka till en sådan förändring; då de blefvo tillfrågade om, huruvida de ville lemna öfverenskommelsen i Bordeaux, svarade de nej, och de höllo sig till Thiers egna yttranden i Bordeaux, genom hvilka han förband sig att låta frågan om regeringsformen stå öppen och under allmänt bifall uppmanade alla partier till detta vapenstillestånd, under hvilket republiken skulle stå sitt prof. Herr Rivet har föreslagit, att den verkställande makten skulle öfverlemnas till hr Thiers för en tid af tre år. Genom att bestämma en sådan viss tid, skulle församlingen dock törlora sin suveränitet, ifrån hvilken den ej kan afstä. Utskottet har ingått på att gifva presidentskapets makt samma varaktighet som nationalförsamlingens egen, hvarigenom alla stridiga äsigter kunna utjemnas, fastän det är tänkbart, att sammanhållningen likväl är illusorisk, emedan det ju alltid kan uppstå oenighet mellan chefen för verkställande makten och kammaren. Till sist törklarade Rivet, att nationalförsamlingen var beklädd med konstituerande myndighet, hvilken han skulle begagna, så fort statens behof kräfde, att den utöfvade denna för landets gagneliga rätt. Thiers förklarade detta anförande rent af vara en kränkning emot honom. Han beklasade sig för det första öfver, att förslaget om förlängandet af hans myndighet förklarades olägligt, fastän man visste, att det framkommit efter aftal med honom. Dernäst såg han i anförandet insinuationer om, att förslaget sick ut på att kullkasta den ötvereoskommelse, som man ingått i Bordeaux. Slutligen tann han det i högsta grad sårande, att utskottet ej med ett enda ord omtalat, hvad han uträttat under den tid, han stått i spetsen för landet. I det ursprungliga utskottsbetänkandet bestämdes, att Thiers skulle vara oansvarig president, hvilket ban förkastade. Det säges alt utskottet ej menade uppriktigt bärmed, utan blott ville roa sig litet på Thiers bekostnad, genom att låtsa Big erbjuda honom den ställning, som han sjelf anvisat den konstitutionele konungen i sin bekanta formel: Le roi regne el ne gouverne pas. Den gamle statsmannen blef mycket ond, då han fick höra, att man ville läta honom trona vanmäktig i molnen. under det hans ministrar skulle i förening med nationalförsamlingen styra landet. Sedan utskottet sålunda lyckats kittla honom, lät det tanken falla och gaf Thiers det ansvar, som skulle bringa honom i direkt förbindelse med kammaren; men det festhöll deremot vid betänkandet i öfrigt. Den fullständiga bristen deri på ett uttalande af erkänsla för Thiers och hans förtjenster retade honom så mycket, att han ville begära afsked genast, om församlingens diskussion skulle föras på basis af utskottsbetänkandet. I sin oro uppårog då ministerrådet åt Dufaure att framlägga sitt ändringsförslag om en inledning till beslutet, hvilken erkände Thiers hafda sörtjenster och på samma gång uttalade öfvertygelsen, att det skulle vara en fördel för Frankrike, om detta finge fortfarande räkna på honom. Utskottet godkände, tvingad at en stark påtryckning och vikande för fruktan af Thiers afgång i motsatt fall, ändringsförslaget, hvarpå Dufaure förklarade, att regeringen anslöt sig till utskottsbetänkandet. Resultatet af den försoning, som sålunda åstadkommits, visade sig genast deri, att ett väckt ändringsförslag, som frånkände nationalförsamlingen konstituerande myndighet och hvilket ifrigt understöddes af Gambetta, förkastades, hvarefter denna bestämmelse blef antagen med 433 röster mot 227. Sedan det visat sig, att så stor majoritet kunnat vinnas tör denna omtvistade punkt, var det naturligt, att de öfriga bestämmelserna i betänkandet skulle lyckas samla ännu flera röster. Samtliga paragraferna i betänkandet blefvo neml. med stor majoritet antagna, och detsamma antogs i sin helhet med 480 röster mot 93, hvaraf synes, att den yttersta venstern afhöll sig ifrån att rösta. Thiers har