Göteborgsposten – 2 september 1871, sida 1

tillsöllo väl rikedom eller jordiska utmärkelser denne pligttrogne hafvets arbetare? Det är kopparslantar och ej guldmynt, som slamra i hans ficka, när der någon gång hörs något slammer och på hans grofva af stormar och saltvatten lurfviga och styfva kavaj blixtra inga ordensstjernor, glänsa inga medaljer! Men månne ej den, som mäter menoniskovärdet ej efter skalet utan efter kärnan, ej efter de bålstora fraserna utan efter den hjeltemodiga handlingen, med större aktning fattar hans grotva, under striden mot elementerna om hundradetals dyrbara menniskolif hårdnade hand, med mera oskrymtad beundran blickar in i hans väderbitna öppna anlete, hans ärliga ögon, än han kramar tass med den glacbehandskade, pince-nez-beväpnade balhjelten, i hvars knapphål dingla skimrande ordensstjernor, hallstämplarne på en storartad nullitet, denna parodi på all manlighet, som tycker sig göra något riktigt karlavulet och storartadt, då han efter balens slut med en sockersöt läspning proponerar ven liten oskyldig enriksdalers-knack? Bland de många lyckliga räddningarne under den sista stormen har för oss ätven berättats en, i sanning en af de underbaraste, vi någonsin hört omtalas, men för hvars fullkomliga trovärdighet vi i brist at fullt konstaterade fakta ingalunda vilja innestå. Det berättas emellertid, att under natten till den sorgligt minnesvärda Fredagen tvenne större fartyg, ett engelskt och ett tyskt, kommit i kollision med hvarandra någonstädes ute i vår skärgård. Oaktadt den häftiga sammanstötningen, skedde vid tillfället ingen olyckshändelse, men under oredan och villervallan, då man under stormens vilda tjut och vågornas ursinniga svall ombord på det tyska sartyget ett ögonblick fruktade att detta sprungit läck, klättrade den yngste af besättningen, en ung gosse, antagligen kajutvakten, ut på bogsprötet och sprang ombord på engelsmannen. I samma ögonblick kom en skyhög våg och skilde de båda fartygen, några minuter allenast och de voro fjerran från hvarandra, båda omhöljda af mörkrets och stormens förenade fasor. Den lille nykomlingen blef väl emottagen i sitt nya qvarter — gemensam nöd förbinder säkrare än gemensamt välbefinnande — och då det dagades lyckades det engelska fartyget att välbebållet inkomma i en närbelägen hamn. Den engelske kaptenen som ej ansåg sig kunna ha någon nytta af sin så oförmodadt förvärfvade, nye besättningskarl, vände sig till vederbörande konsul på platsen och det beslöts att gossen med första, bästa lägenhet skulle återsändas till sin hemort. Knappast hade denna öfverenskommelse blifvit gjord och den vilsekomne lille sjöfararens öde för den närmaste tramtiden klarerats, förr än underrättelse ingick om, att det fartyg, från hvilket han så oförmodadt kommit att skilja sig, under natten stött på grund och gått till botten med man och allt. Hade icke den nu räddade, tyske gossen i en lycklig stund fått den ingitvelsen att hoppa ner på det engelska fartyget, låge han nu död, uppsvälld och stel bredvid sina kamrater på sjöbotten istället för att måhända inom kort slutas i en orolig, älskande moders ömma famn! Post nubila Phoebus, ofvanpå stormperioden har följt en vecka at solvarma, herrliga dagar, påminnande om högsommaren mera än om den kulna höst. Det oaktadt börjar det glesna vid badorterna, de kritade fönsterna törsvinna alltmer i staden och vissa små notisikationer på glacåpapper tillkännage äfven i år att det som beslutas i himlen dock of tast först blir en verklighet vid ... vid... vestkusten. Hvad skulle väl de hemvändande skarorna ta sig till, då de bortskämda af den friska saltsjöluften återkomma till stadens qvalm, om ej Trädgården funnes? Det blefve bestämdt olidligt icke minst tör småherrskapet, avilket liksom dlommorna behöfver sol sken och frisk luft för att frodas och växa till. Också kan Trädgården, särdeles om för middagarne, betraktas som en stor barnkammare, der det uppväxande slägtet lefver och regerar under vaksamma mammors och barnjungfrurs ögon. Det är en glädje att se de många rosiga anletena, strålande ögonen och knubbiga kerubtormerna. Lika glädjande är att se de små, i allmänhet, enkelt men smakfullt klädda, de allraflesta kostymerna äro förfärdigade af lätta, billiga tyger, hvilka dock genom en vacker snitt få en anstrykning af prydlighet, som gör att de alla se ut som nätta och hyggliga menniskobarn ej som små utspökade markattor. Der leker en yster grupp häst med lättare sinne och gladare miner än de, en gång vordna rika och förnäma, skola från sina eleganta ekipager blicka ner på dem som ej ega andra dragare än Åapostlahästarne till sitt förfogande; der äro tvenne små näpna flickungar i fullt bestyr med att bädda ner en docka i en den nättaste miniatyr-barnvagn. Du anmärker måhända att det är väl varmt för den stackars dockan att bäddas ner midt på blanka förmiddagen i krinolin, florsklädning, sidenkofta, riktig chignon, etcetera, men tar genast på dig en min af fullkomlig öfvertygelse, då ett par de ljufvaste smultronläppar upplyser dig om att: dottan måj så illa, så illadF ehuruväl denna nedslående bulletin nog mycket motsäges af dottans karmosinröda kinder och himmelskt strålande blå ögon. I en berså knytes första bekantskapen mellan tvenne ungherrar. hvilga tillsammans ega lika