Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 2

stund Thiers utnämning till president måste anses utgöra en af dessa hufvudfrågor, är det således i allo antagligt, att den långvariga krisen skall komma att upphöra genom ett af en stor majoritet fattadt beslut, hvilket är tilltyllestgörande för Thiers. Säkert är, att nationalförsamlingen skall emot sig framkalla den största harm, om den låter Thiers falla. Thiers har inför den komite, som nedsatts af nationalförsamlingen för att undersöka orsakerna till upproret d. 18 Mars, afgifvit upplysningar om den rundresa vid Europas hot, som han gjorde efter Sdan och kejsardömets fall. Alldenstund någonting faktiskt rörande denna resa hittills icke förelegat, om icke det att den till sist alldeles misslyckades, torde det vara af intresse att erfara följande, som den gamle statsmannen rörande denna sak meddelat: England var, sade han, vacklande och önskade att rätta sin hållning efter Ryssland. — I Ryssland mötte han hos alla klasser af befolkningen den djupaste sympati för Frankrike, och denna stämning lade sig i dagen på det mest uppenbara sätt. Kejsar Alexander uttalade sig gynnsamt för Frankrike, men sade tillika, att han ej ville föra krig. Han var uppenbarligen bunden vid Preussen, men man visste ännu icke huru. Efter några dagars förlopp inträdde en förändring i ord och åsigter; man förklarade det för en afgjord sak, att Preussen ville sluta fred på billiga vilkor, och uppmanade på det ilfrigaste Tniers att resa till Versailles. Han genmälte härtill, att han ej kunde inse, hvad det skulle tjena till; han hade en vidsträckt fullmakt till att sluta fördrag, upptaga lån och ingå törpligtelser i afseende på krigets fortsättande, men ingen befogenhet att sluta fred. — Konungen af Italien var obetingadt gunstigt stämd för Frankrike och sammankallade sina ministrar och geaeraler för att rådslå med dem. UI hafven 300,000 man goda trupper, sade Thiers till dem, skicken 100,000 af dem till Lyon. Alldenstund de bli betäckta at Schweiz och Alperna, skola de ej ha något att frukta, och de kunna göra en ofantlig diversion till vår förmån. Metz skall måhända bli befriadt genom eder inblandning. Det italenska kabinettet nekade emelierud bestämdt till att företaga denna operation, till hvilken det skulle varit en lätt sak att erhålla konung Victor Emanuels och hans generalers samtycke. På hemresan passerade Thiers Versailles, då preussiske konungens h gqvarter. Han inlär sig likväl icke der på nägra underhandlingar. Bismarck förklarade det för en omöjlighet, att Thiers skulle kunna få den nationala törsvarsregeringen att ingå på ett vapensullestånd. Det är alls icke regeringens män som styra, sade Bismarck, de stå under en otillräknelig befolknings tryck. Under de toljande torhandliugarne om ett vapenstullestånd spelade som bekant frågan om Paris torseende med lifsmedel hufvudrollen, och hon företedde stora svårigheter. Bismarck tycktes likväl omsider vilja ingå på en half ration för hvarje person, då underrättelsen om revolten d. 31 Oktober förspillde allt hvad Thiers genomdrifvit och alldeles gjorde slut på underhandlingarne. Thniers begaf sig nu till Orlans, der ban genast motsatte sig tanken på ett krig till det yttersta och gjorde allt hvad som stod i hans makt, för att förmå regeringen till att inse den bedröfliga verkligneten. 1 afseende på orsakerna ull revolutionen d. 18 Mars sade Thiers, att preussarnes beslut om att inrycka i hufvudstaden etter tredens atslutande väckte i högsta grad parisarnes harm; de sade, att de voro törrådda, att regeringen blifvit förd bak ljuset, att preussarne ville plundra och ödelägga Paris. Thiers sökte förgätves att förmå fienderna till att inse, för hvilka faror de utsatte sig och Frankrike, om de fasthöllo vid sin plan om att inrycka i hutvudstaden. Folket skall bli utom sig och uppkasta barrikader, sade Thiers till preussarne. Å kunnen visserligen kufva detta motstånd, men icke utan att uppoffra många menniskolif, och en del at staden skall bh förstord. Hvad gagn skall ni ha deraf? Skall icke allt det odiösa häri falla tillbaka på Preussen? De preussiska generalerna och diplomaterna erkände riktigheten af dessa skäl och hyste betänkligheter tör att tåga in i Paris; men konung Wilbelm sasthöll härdnackadt dervid. Hela Europa, sade konungen, hade utmanat honom; man hotade honom med, att han skulle bli mördad, och han skulle visa,