Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 2

tioner. De skulle ha samma verkan som ett bokförbud på censurens tid; man skulle anse det för en ära att vara medlem af föreningen och att bli törföljd för dess skull. Stämningen i Elsas blir allt mer och mer förbittrad, och det kan ej gerna vara annorlunda. Man fordrar, att innevånarne skola vara tyska och gör hvad man kan för att vända dem bort ifrån Tyskland. De lefva under en oinskränkt diktatur, kunna icke blanda sig i departementernas förvaltning, och alla lagar oktrojeras på dem otvanifrån. Det enda, som man hittills reglerat, är de afgitter, som innevånarne skola utreda till militären. Men hvad som mest fö undrar mig, är det sätt, hvarpå man i Preussen uppfattar förhållandet i Elsas. Virchow har nyligen täst uppmärksamheten derpå, att det hat, som fransmännen hysa till tyskarne, likväl är fullt berättigadt, alldenstund man ju icke kan begära af ett folk, som man på ett så förskräckligt sätt misshandlat, att det skall dagen derefter trycka bödeln i sina öppna armar. Likväl kunna 99 proc. af betolkningen i Preusgen, fruntimren inkl., icke tillräckligt uttrycka sin förvåning ötver fransmännens hämndkansla, utan anse den vara ett symptom till en fullstindig demoralisstion och förvildning. De fiana likväl den hämndkänsla, som Preussen hyste från 1806 till 1812, fullkomligt begriplig och berättigad, liksom om det icke också slutits fred efter 1806. När Dörnberg midt under freden sökte att öfvertala sina soldater och otficerare till affall från den suverän, som de svurit trohet, dref ett par hundrade bönder till att göra uppror och öfverföll i förening med dem några franska vaktposter, så var det en patriotisk handling, som hade sitt berättigande i det glödande hatet till de välska förtryckarne; men då några bönder i Paligny göra detsamma, om än i mindre skala, då är det ett lönmordiskt, skändligt öfversall. Det förhåller sig på alldeles samma sätt med den i och för sig betydelselösa befrielseligan. Hvad gjorde medlemmarne af Jugendbund och alla dessa Franzosenfresser mellan Jena och befrielsekriget? De underblåste hatet mot den makt, som öfvervunnit Preussen och fråntagit detsamma territorier, medan den ockuperade andra territorier. Man prisar dem som patrioter; men kunna de män, som nu upphetsa till bat mot Tyskland, intaga en annan plats inför historiens domstol, än de tyska Franzosenfresser från 1813? Le nommå Ramp?, president för befrielseligan, har på den moraliska vågskålen samma vigt som le nommåe Stein, hvilken förföljdes af Napoleon, och om nu en Le Flo (sändebud i Petersburg) eller annan fransman, som har vigtiga politiska törbindelser, sätter alla driffjädrar i rörelse för att åvägabringa något slags koalition mot Tyskland, så förtjenar han ur den franska patriotismens synpunkt samma borgarkrona, som den tyska patriotismen tillerkänt Arndt, derför att han med sin herre och mästare Stein begaf sig till Ryssland och der åvägabragte koalitionen mot Frankrike. Man borde derlör ändtligen en gång förskona oss ifrån alla dessa förkorselser och se saken, sådan den är. Den förbittring, som de besegrade hysa, är berättigad, och det motstånd, som de annekterade göra, är berättigadt. Gentemot elsassarne och lothringarne befinna sig preussarne i samma ställning som österrikarne på sin tid gentemot norditolionarno. Ett riktigt erkännande af denna situation måste ovilkorligen haft vida större del i Bismarcks resa till Gastein, än det lilla Rumenien. Det tycks i sjelfva verket så ock, att döma af telegrammerna om fredsförbund mellan Preussen, Österrike och Italien — hvilka likväl synas oss bra dubiösa, derför att de båda senare staterna sannolikt icke skola förmås att krafsa kastanierna ur elden för Bismarck, då de ej gjorde det för sin verklige vän Napoleon! Fr 44 an os re Ä Tr aa a AL