Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 2

ger trängdo sig omkring en hvit törnbuske, likt rädda barn, sökande skydd mot all smutsen derutanför. Voren icke rädda, små blommor, sade rosenbusken, det är ingen derute, som förstår huru trefligt vi ha här inne för oss sjelfva, och endast derför få vi vara i fred, de bry sig icke om oss. Stilla, stilla, du ostyriga löfkoja, skaka icke ditt doft så omkring dig! och du, lilla violblomma, småle icke så lycksaligt! allt det der väcker bara afund, och det finnes intet staket, som kan utestänga den. Vi förstå mycket väl den förståndiga rosenbusken, der vi, stödda mot staketet låta ögonen njuta af all denna herrlighet. Men hvem är det väl, som just här hopat på denna lilla plats så mycken smak, så mycken renlighet och poösi, tätt invid all denna smuts och prosa? — Eller är det endast kontrasten, som kommer oss att döma så ? Men vi få icke fördröja oss här, vi ha ännu icke funvit den vi söka. Till venster är dörren till stugan. Låtom oss titta in dit! men akta fötterna och benen för hålen i qvarnstenarna, som bilda tröskeln och för de lösa golftiljorna innanför den! Trampa icke på dender falluckan straxt inom dörren! låt icke dåra dig af den föreställningen att kojans innevånare ofta måste stiga på den och den således måste vara säker! Nej, säga vi dig, dessa aktningsvärda Airismaabor, som dagligen ha för ögonen denna påminnelse om sin dödlighet, genom några smärtsamma olycksfall, som der tilldragit sig, ha kommit derhän att de — icke lagat luckans underlag, hvilken gudlös nyhetsmakare du är! — nej, men af gammal vana och nästan omedvetet undvika att trampa derpå, med skickligheten