Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 2

små hundar, ännu i sin ungdoms knopp. Men också stodo dem alla medel till buds, för att, efter deras åsigt, fördrifva tiden på det angemaste sätt. Här läg en f. d. sko, som med fördel kunde användas att tugga på; der les beaux restes af en skjorta, som på det förträffligaste egnade sig till broderlig fördelning i små stycken dem emellan; — papperslappar, sågspån, söndriga porslinsoch lerkärl samt alla de naturliga följderna af en samling husdjurs fortfarande vistelse på platsen, allt i smakfull oordning kringströdt på gårdsplanen, bildade en oförliknelig tummelplats för deras ystra språng och lekar, hvilka de endast afbröto, för att samvetsgrannt rifva sönder de strumpor som hängde till torkning på staketet, alldeles logom högt för dem, att, stående på bakbenen beqvämt kunna förrätta detta vigtiga arbete. Stundom rusade de med förenade krafter, i den mest värdiga afsigt, rakt emot en liten halfoaken, tvåårig flicka, som stod och höll en nyfödd kalf i svansen och skrek förskräckligt, för det de skällde, hvadan de små tyrannerna skällde ännu mera, för det hon skrek. Men hvad är det? — Midt ibland denna patriarkaliska huslighet mötes ögat af en angenäm syn. Borta i ett hörn af gården synes ett nätt staket, försedt med grind och lås till skydd för ett litet blomsterland derinnanför. Det var icke större än ett vanligt rum, men det var så omsorgsfullt vårdadt, de smala sandgångarne deromkring voro så rensade och fina, några björkar, en hägg och tvenne inga granar gåfvo en sparsam skugga åt ett gungbräde och de talrika, skiftande blommorna af alla slag och fär