Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 2

hetens blanka vapensköld. Med sista tolfslaget nyårsnatten 1872—73 slås portarne igen till de glänsande palatser, inom hvilka eå många tusenden i äblind yra störtat till sin ruin, der så mången ursprungligen, innan ban anfäktades af spelpassionen, god och nyttig menniska glömt heder, ära, samvete, pligterna mot Gud, mot sig sjelf, mot maka och barn, samhälle och samhällsordning. Klockan tolt! och förbannelser skola ej längre här tyst frampressas ur förkrossade bröst! Klockan tolf! och de praktfulla salarne skola ej mer genljuda af guldets förföriska klang, af croupierernas hesa lystringsord: Jaites lLJeu, Jeu est fait, Årouge perdr, Änoir gagne o. 8. v., af loretternas läspande vigilanspropositioner — af sjelfmördarens pistolskott! Klockan tolf! och de gröna borden, rouletterna, korten, eroupiererna, de sidenfrasande Frou-Frowerna, de guldsmidda betjenterna, de flintskalliga, gamla routerna med svällande hakpåsar och fickorna stinna af guldrullar, de unga männen med i förtid åldrade ansigten, blaserade tretio-åringar med slöa blickar, hvilka dock kunna gn stra med feberaktig glöd, då de hänga fast vid det rullande hjulet eller de brokiga kortlapparne, allt, allt, försvinner som midnattens spöken vid första hanegället! Försvinner? Ja, för ögonblicket, men för att åter i all sin usla glans uppdyka på annat håll. Homburg, Baden-Baden, Wiesbaden, Nauheim, alla dessa mer eller mindre renommerade, mer eller mindre förföriska lustgårdar skola visserligen bli rensade från det gittiga ogräset, men det onda det är evigt, sjunger Tegnrs jätte och den menskliga vinningslystnadens, beräkningens, snöda lustans jätte släpper aldrig godvilligt sitt tag. Och derföre kommer det utan tvifvel att ske med dessa samhällskroppens pestbölder, hvilka benämnas spelnästen, alldeles eom med bölderna på en obotligt anfrätt menniskokropp: de skola försvinna på ett ställe för att ännu mera fasansfulla slå ut på ett annat, för dem skola ej finnas mer än ett radikalt botemedel — döden, den menskliga förintelsen. Den poetiskt sköna berättelsen om de första menniskorna förtäljer att de bodde i en lustgård, i hvilken ormen, d. ä. frestelsen, förstått att smyga sig in. De dukade under för frestelsen och fingo lemna lustgården, vid hvars ingång sattes Cherubim med brinnande svärd. Och sedan dess kommo de aldrig mera in i Paradiset. Om nu också det tyska riksrådet, välbetänkt, satt den moraliska och juridiska lagens båda obovekliga keruber framför de tyska lustgårdar, hvilka af spelarne ansetts för jordiska paradis, men at andra för motsatsen, så vill dock olyckan att de af spelpassionens tarantel stungne dermed ej blifvit utestängda ötverallt. Ty, som man ser at slutet i den åberopade artikeln fäster man nu sitt hopp till en annan ort, redan från flera år tillbaka en härd för spelpassionen, det lilla furstendömet Monaco i norra Italien. Vi äro i tillfälle att redan idag komplettera den engelske förf:s uppsats med en målande och färgrik beskrifning på det till området så obetydliga furstendömet och dess hufvudstad, en beskrifning till sina hufvudsakligaste delar hemtad ur några resebret från en norsk skriftställarinna, om vi ej misstaga oss fru J. C. Collett, den snillrika fört. till Amtmannons döttrar m. fl. värderika arbeten. Bretven voro för några år sedan synliga i norska Morgenbladet ehuru det torde ursäktas oss om vi för att bättre förstås af svenska läsare här och der gjort små förändringar och lokaliseringar, ingalunda för att mästra taflan utan för att — detta sagdt utan all förmätenhet! — göra den njutbar äfven inom den trånga ramen af vår anspråkslösa krönika. En handfull hvita hus på en klippa och ett befästadt slott på klippans spets är duodesfurstendömet Monaco, hvars största anspråk på Europas uppmärksamhet torde ligga deri att det inom kort skall inrymma denna verldsdels snart sagdt enda spelhus. Men Monaco är dessutom ett jordisktparadis om hvars herrliga natur man knappast kan göra sig någon föreställning. Monaco, furstendömet, är ett bland de minsta på jorden. Det är beläget i Piemont mellan Nizza och Medelhafvet samt eger c:a 8000 invånare eller ungetär lika många som staden Helsingborg i Sverige. Det omfattar den oerhörda sträckan af 2 2 qv. mil och har, gud bevars, sitt eget vapen, i färgprakt ötverträffande mången mäktigare state, men onekligen rätt putslustigt: 15 röda julkusari silfverfält, placerade i tre rader, fem i hvarje (förklaringen häröfver skall lemnas härnedan) och som sköldhållare tvenne munkar i svarta kåpor med dragna svärd korsade öfver sina rakade hjessor. Julkusar och munkar — hin så smakfullt! Sjelsva staden, hufvudstaden, kantänka, har 1200 invånare, eller lika många som — Lindesberg. En förtjust poet har kallat Monaco en