Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 2

tiden lider! — Ser du der, i rutan på klockfodralet, hur den lille hustomten, som bor der och som ju är många tusen år gammal, hur han medlidsamt skrattar åt dig, som icke vet att tiden är en chimere som endast existerar i vår trånga inbillning. Hvad är väl tiden ifrån den stund då Rebecca, genom att bjuda vatten åt Eleasar, samt hans jord af äldre och yngre kameler, förskaffade sig en ganska hygglig och förmögen man, intill detta nu, då det gamla uret slår? — Knappt ett ögonblick af evigheten, en halfdragen suck af den oändliga naturen. Men vi ha icke tid att längre egna oss åt dylika nyttiga betraktelser. Der borta i hörnet af stugan sitter en liten gubbe i en half gungstol, d. v. s. en gungstol, som för många år sedan förlorat ena karmen och ena gungan. Genom den söndriga fönsterrutan bakom honom tränger aftonvinden in och leker med hans glesnade hvita hår och en bredskyggig svart hatt betäcker hans kala hjessa. Han håller en krycka i ena handen och en käpp hvilar öfver hang knän, under det han fundersamt vaggar fram och tillbaka och stirrar i spiselelden framför sig. — Välkommen, herr Jouhten, sade han till denne, som nu inträdde genom dörren. — Tackar, Hiljanen, hur står det till? Hvarför sitter gubben inom hus en så vacker afton, kom låt oss gå ut en stund.